Tror faktiskt att jag vet att jag tror att jag har vetat något som jag tror att jag vet.
Om Gud kan göra allt, kan han då göra en sten så stor att han inte kan lyfta den själv?
Den frågan höll en konfirmand vaken nästan en hel natt på ett läger för några år sen. Frågan är, har den någon betydelse? Säger den något? För mig säger den massor! Det finns saker som vi inte kan förstå, hur mycket vi än vill så är det kört. Vi kan sitta och fundera på meningen med livet, varför det finns ondska eller hur stort universum är men vi kommer aldrig kunna få alla svaren. Varför? För att vi inte är fullkomliga, man är väl inte mer än människa.
Nu sitter någon av mina icke troende vänner och tänker "åh, fatta bara att det är kört, gud finns inte så du kan lika gärna lägga ner snacket om det!" men då ler jag lite och tänker på naturvetenskapen i gymnasiet. Läraren förklarade Big Bang väldigt detaljerat, vilket var intressant. Men vad hände innan då? Vad kom Big Bang från? Jo, allt startade med en bakterie. Vad kom bakterien ifrån? Den har alltid funnits där. Jaha, då får vi väl köpa det.
Vänta nu? Jag känner igen det här... Just det! Häng med i den här konversationen (den har uppstått säkert 100ggr med olika människor sedan jag blev kristen för några år sedan)
Person: Tror du på Gud?
Bohm: Ja, det gör jag.
P: Så du tror att Gud har skapat jorden.
B: Ja, på något vis så tror jag det.
P: Men var kom Gud ifrån?
B: Han har alltid funnits.
P: Okej, det där är ju bara skitsnack...
Jag tror visserligen på den där bakterien, men jag tror lika mycket på Gud för det. Varför? För att jag är ju inte mer än människa. Kalla mig naiv, vek eller vad ni vill men jag tror att det hör ihop. På samma sätt tror jag att alla religioner har samma gud, att dom som tror på kärleken tror på detsamma som jag och att dom som påstår sig varaicke troende tror på något och att det hör ihop med det jag tror på.
Nu sitter det någon och nästan hoppar på stolen och säger "MEN DU SITTER JU BARA OCH HITTAR PÅ OCH ANTAR, DU HAR JU INGA BEVIS FÖR NÅGONTING!!" och då ler jag igen och säger "Tack!". Jag har inga bevis men jag vet också att det är bättre att veta att man tror än att tro att man vet. Eller har jag fel? Måste man kunna ta på något eller se något för att det ska finnas? Om vi inte plockar ut det väsentliga ur berättelser och historia, vad händer då med minna efter förintelsen? Herregud, vi är inte fullkomliga, måste allt runt omkring oss vara det då för att vi ska kunna acceptera det?
Det som gör att jag tror är inte bibelns berättelser, dom får mig att utvecka min tro. Jag tror inte heller för att någon har sagt att det är på ett visst sätt, dom människorna är som småbiblar på något vis för mig. Jag tror på Gud för att jag har haft upplevelser i form av bönsvar och tydliga pilar. Jag Gud mer än Big Bang för att tro, för mig är båda något jag tror på. Det ändå jag kan veta säkert är att jag tror och att min tro kommer att utvecklas ju mer jag läser, ju fler jag träffar och ju längre jag lever.
Gud kan göra en sten som är så stor så att inte ens han kan lyfta den, men jag har ingen aning om hur.
Den frågan höll en konfirmand vaken nästan en hel natt på ett läger för några år sen. Frågan är, har den någon betydelse? Säger den något? För mig säger den massor! Det finns saker som vi inte kan förstå, hur mycket vi än vill så är det kört. Vi kan sitta och fundera på meningen med livet, varför det finns ondska eller hur stort universum är men vi kommer aldrig kunna få alla svaren. Varför? För att vi inte är fullkomliga, man är väl inte mer än människa.
Nu sitter någon av mina icke troende vänner och tänker "åh, fatta bara att det är kört, gud finns inte så du kan lika gärna lägga ner snacket om det!" men då ler jag lite och tänker på naturvetenskapen i gymnasiet. Läraren förklarade Big Bang väldigt detaljerat, vilket var intressant. Men vad hände innan då? Vad kom Big Bang från? Jo, allt startade med en bakterie. Vad kom bakterien ifrån? Den har alltid funnits där. Jaha, då får vi väl köpa det.
Vänta nu? Jag känner igen det här... Just det! Häng med i den här konversationen (den har uppstått säkert 100ggr med olika människor sedan jag blev kristen för några år sedan)
Person: Tror du på Gud?
Bohm: Ja, det gör jag.
P: Så du tror att Gud har skapat jorden.
B: Ja, på något vis så tror jag det.
P: Men var kom Gud ifrån?
B: Han har alltid funnits.
P: Okej, det där är ju bara skitsnack...
Jag tror visserligen på den där bakterien, men jag tror lika mycket på Gud för det. Varför? För att jag är ju inte mer än människa. Kalla mig naiv, vek eller vad ni vill men jag tror att det hör ihop. På samma sätt tror jag att alla religioner har samma gud, att dom som tror på kärleken tror på detsamma som jag och att dom som påstår sig varaicke troende tror på något och att det hör ihop med det jag tror på.
Nu sitter det någon och nästan hoppar på stolen och säger "MEN DU SITTER JU BARA OCH HITTAR PÅ OCH ANTAR, DU HAR JU INGA BEVIS FÖR NÅGONTING!!" och då ler jag igen och säger "Tack!". Jag har inga bevis men jag vet också att det är bättre att veta att man tror än att tro att man vet. Eller har jag fel? Måste man kunna ta på något eller se något för att det ska finnas? Om vi inte plockar ut det väsentliga ur berättelser och historia, vad händer då med minna efter förintelsen? Herregud, vi är inte fullkomliga, måste allt runt omkring oss vara det då för att vi ska kunna acceptera det?
Det som gör att jag tror är inte bibelns berättelser, dom får mig att utvecka min tro. Jag tror inte heller för att någon har sagt att det är på ett visst sätt, dom människorna är som småbiblar på något vis för mig. Jag tror på Gud för att jag har haft upplevelser i form av bönsvar och tydliga pilar. Jag Gud mer än Big Bang för att tro, för mig är båda något jag tror på. Det ändå jag kan veta säkert är att jag tror och att min tro kommer att utvecklas ju mer jag läser, ju fler jag träffar och ju längre jag lever.
Gud kan göra en sten som är så stor så att inte ens han kan lyfta den, men jag har ingen aning om hur.
Förstå sig själv
I ganska precis ett år har jag haft en person med mig och inte kunnat släppa. I helgen så sågs vi, pratade en del, grät, känslor snurrade hos mig och jag började förstå vilket svin jag har varit senaste halvåret. Jag har varit svartsjuk fast jag själv haft roligt. Kommit med kommentarer bara för att visa att jag inte mår bra, spytt skit för mig själv om mina närmsta i någonslags självbevarelsedrift som jag inte själv kan förklara ordentligt. Igår ringde jag och bad om ursäkt och försökte förklara. Jag hade ingen vettig förklaring men blev förlåten.
Hemma i Västerås samma kväll så lyssnade jag på en föreläsare som snackade om det här med val i livet. Vi väljer vad vi ska göra. Det är ingen nyhet, men hans livsberättelse grep mig när jag insåg att jag i princip skulle kunna göra samma sak. Killen som snackade hette Tony Berglund och har varit med om betydligt värre grejer än vad jag har varit, och vad jag tror att jag kommer vara, med om. Men som sagt, i princip. Jag tror inte att jag kommer att försöka ta livet av min mamma med en sax eller söka till främlingslegionen för att få utlopp för mina aggrissioner men jag tror att både jag och han har lätt att skaffa tunnelseendet. När det blir jobbigt så kan inte jag ta in det positiva och när jag väl gör det så bryter jag ihop och bara gråter när jag väl inser att det jag gör och den jag är faktiskt uppskattas.
Tony Berglund pratade också om hur man vänder sin egna taskiga självbild mot andra. Det man själv är osäker över vänder man mot andra och försöker göra sig starkare på så sätt. Jag mådde dåligt och över att en tjej inte tyckte om mig och valde att vända det till att hon skulle må dåligt, att hennes liv vad fel och inte mitt. Det här är inget okänt begrepp men det är första gången som jag så tydligt kunde se det hos mig själv.
Det som på något vis vad så skönt är att jag tvekade att gå till kyrkan och lyssna på Tony igår kväll. Jag orkade inte för att jag mådde så dåligt över att själv inte kunna förklara den här delen av mig själv. För mig kom det här snacket som ett klart bönesvar och nu känns allt lite lättare. Kanske bara några gram av flera kilo, men lik förbannat lättare!
Det här är inte en snyfthistoria, det är ingen frälsningshistoria eller något annat. Det är heller inte något ovanligt. Då menar jag inte händelsen i sig utan själva fenomenet att kasta dom känslor man själv inte kan kontrollera på någon annan. Nu kan jag förklara för både mig själv och andra va fan jag har sysslat med i nära ett halvår och varför allt har blivit som det har blivit. Jag gjorde valet att dra med en av dom jag älskar mest ner med mig. Nu har jag gjort ett nytt val, att göra allt jag kan för att förstå mig själv och lyssna till det jag har inom mig.
Tack Tony, din snack behövdes där och då.
Tack Linnéa, du behövdes då och du behövs nu.
Hemma i Västerås samma kväll så lyssnade jag på en föreläsare som snackade om det här med val i livet. Vi väljer vad vi ska göra. Det är ingen nyhet, men hans livsberättelse grep mig när jag insåg att jag i princip skulle kunna göra samma sak. Killen som snackade hette Tony Berglund och har varit med om betydligt värre grejer än vad jag har varit, och vad jag tror att jag kommer vara, med om. Men som sagt, i princip. Jag tror inte att jag kommer att försöka ta livet av min mamma med en sax eller söka till främlingslegionen för att få utlopp för mina aggrissioner men jag tror att både jag och han har lätt att skaffa tunnelseendet. När det blir jobbigt så kan inte jag ta in det positiva och när jag väl gör det så bryter jag ihop och bara gråter när jag väl inser att det jag gör och den jag är faktiskt uppskattas.
Tony Berglund pratade också om hur man vänder sin egna taskiga självbild mot andra. Det man själv är osäker över vänder man mot andra och försöker göra sig starkare på så sätt. Jag mådde dåligt och över att en tjej inte tyckte om mig och valde att vända det till att hon skulle må dåligt, att hennes liv vad fel och inte mitt. Det här är inget okänt begrepp men det är första gången som jag så tydligt kunde se det hos mig själv.
Det som på något vis vad så skönt är att jag tvekade att gå till kyrkan och lyssna på Tony igår kväll. Jag orkade inte för att jag mådde så dåligt över att själv inte kunna förklara den här delen av mig själv. För mig kom det här snacket som ett klart bönesvar och nu känns allt lite lättare. Kanske bara några gram av flera kilo, men lik förbannat lättare!
Det här är inte en snyfthistoria, det är ingen frälsningshistoria eller något annat. Det är heller inte något ovanligt. Då menar jag inte händelsen i sig utan själva fenomenet att kasta dom känslor man själv inte kan kontrollera på någon annan. Nu kan jag förklara för både mig själv och andra va fan jag har sysslat med i nära ett halvår och varför allt har blivit som det har blivit. Jag gjorde valet att dra med en av dom jag älskar mest ner med mig. Nu har jag gjort ett nytt val, att göra allt jag kan för att förstå mig själv och lyssna till det jag har inom mig.
Tack Tony, din snack behövdes där och då.
Tack Linnéa, du behövdes då och du behövs nu.
Framtiden är här
Tills i förrgår hade jag planerat att flytta till Falun i höst och jobba och må bra. Istället ska jag nog göra ett volontärår på Stiftsgården i Rättvik, men det var verkligen inte helt självklart till en början.
Jag har fastnat på Stiftsgården (för er som inte riktigt vet vad Stiftsgården är så kan ni kolla lite på min bloggning "Himlen finns i Dalarna" från december 2005). Jag jobbade med konfirmander tre veckor i somras och när tiden var slut så var jag helt slut fysiskt, men psykiskt har jag nog aldrig mått bättre. Det finns utrymme för mig som person, jag blir sedd och hörd och samtidigt så finns det tid att kunna vara för sig själv och bara tänka och må bra. Nåt sånt är ganska ovanligt hemma i den vanliga vardagen.
Redan för länge sen så bestämde jag mig för att vara volontär ett år. Det jobbiga med det är att det är väldigt mycket köksjobb och jag är en person som inte klarar av sånt riktigt så efter ett tag bestämde jag mig för att jag annat och istället försöka vara uppe på gården mycket ändå. En Falunflytt blev planerad och det är vad jag har tänk på senaste månaderna. Men så för två dagar sen så kände jag att "nej, jag vill vara på gården ett år och köksgrejen måste väl kunna gå att lösa?!".
Så jag skickade ett mail till ansvarige för volontärerna och förklarade läget. Jag ifrågasatte om det inte var möjligt att jag kunde få ha merdelen av jobbet på vaktmästeriet, musik eller program.
Idag kom svaret.
Vad jag kan tyda så ser det positivt ut. Jag tror att det är meningen att jag ska vara i Rättvik, det är som att det finns en magnet där som drar mig till sig. Det känns helt rätt med andra ord.
Nu är det här en kort version av historien, så ni som skummar genom allt för att det var mycket text: Det här skrevs för att ni ens skulle orka skumma. Det har varit många turer fram och tillbaka, men hela tiden så har jag kännt att jag vill ju och att jag borde. Nu vet jag att det aldrig har kännts så bra som nu när jag har bestämt mig för att flytta till gården.
Jag tror på Gud och jag tror att han har en plan med det här. Nån gång kanske jag kan få berätta för er vad den planen var.
Jag har fastnat på Stiftsgården (för er som inte riktigt vet vad Stiftsgården är så kan ni kolla lite på min bloggning "Himlen finns i Dalarna" från december 2005). Jag jobbade med konfirmander tre veckor i somras och när tiden var slut så var jag helt slut fysiskt, men psykiskt har jag nog aldrig mått bättre. Det finns utrymme för mig som person, jag blir sedd och hörd och samtidigt så finns det tid att kunna vara för sig själv och bara tänka och må bra. Nåt sånt är ganska ovanligt hemma i den vanliga vardagen.
Redan för länge sen så bestämde jag mig för att vara volontär ett år. Det jobbiga med det är att det är väldigt mycket köksjobb och jag är en person som inte klarar av sånt riktigt så efter ett tag bestämde jag mig för att jag annat och istället försöka vara uppe på gården mycket ändå. En Falunflytt blev planerad och det är vad jag har tänk på senaste månaderna. Men så för två dagar sen så kände jag att "nej, jag vill vara på gården ett år och köksgrejen måste väl kunna gå att lösa?!".
Så jag skickade ett mail till ansvarige för volontärerna och förklarade läget. Jag ifrågasatte om det inte var möjligt att jag kunde få ha merdelen av jobbet på vaktmästeriet, musik eller program.
Idag kom svaret.
Vad jag kan tyda så ser det positivt ut. Jag tror att det är meningen att jag ska vara i Rättvik, det är som att det finns en magnet där som drar mig till sig. Det känns helt rätt med andra ord.
Nu är det här en kort version av historien, så ni som skummar genom allt för att det var mycket text: Det här skrevs för att ni ens skulle orka skumma. Det har varit många turer fram och tillbaka, men hela tiden så har jag kännt att jag vill ju och att jag borde. Nu vet jag att det aldrig har kännts så bra som nu när jag har bestämt mig för att flytta till gården.
Jag tror på Gud och jag tror att han har en plan med det här. Nån gång kanske jag kan få berätta för er vad den planen var.
Frizon
I mitt rum har jag byggt upp mitt eget altare. Det är inget religöst med kors och krusifix och sånt utan bara ett slags hål i väggen med ljus och en bildserie med tre bilder på en våg som slår mot tre stenar. Det betyder mycket för mig på flera sätt.
Bilderna kommer från min sommar i Rättvik - en av de bästa tiderna i mitt liv. De är tagna under en eftermiddag när det var riktigt oväder och påminner mig att mitt i det hårda vädret finns det något vackert. Hur svåra tider det än är så finns det något vackert i det.
Det är fem små värmeljus. Det första lyser för värme, det andra för ljuset, det tredje för mig, det fjärde för mina vänner och det femte för en betydande plats och allt som hör där till. Jag är tokig i ljus över huvud taget!
På sidorna står det en afrikansk mask och en liten kopia av en afrikansk trumma. De är min dröm om att åka till Östra Hornet i Afrika, Kenya eller Tanzania.
Ibland tänder jag ljusen bara för att det är vackert att se på, men oftast så tänder jag dem och sitter och tänker eller använder det som inspiration för att skriva av mig. Det är inte något som kostar en massa pengar och är svårt att få tag i. Tvärtom är det enkelt, billigt och det är bara jag som kan göra det med den beydelsen det har för mig.
Våga se, våga tro
Bilderna kommer från min sommar i Rättvik - en av de bästa tiderna i mitt liv. De är tagna under en eftermiddag när det var riktigt oväder och påminner mig att mitt i det hårda vädret finns det något vackert. Hur svåra tider det än är så finns det något vackert i det.
Det är fem små värmeljus. Det första lyser för värme, det andra för ljuset, det tredje för mig, det fjärde för mina vänner och det femte för en betydande plats och allt som hör där till. Jag är tokig i ljus över huvud taget!
På sidorna står det en afrikansk mask och en liten kopia av en afrikansk trumma. De är min dröm om att åka till Östra Hornet i Afrika, Kenya eller Tanzania.
Ibland tänder jag ljusen bara för att det är vackert att se på, men oftast så tänder jag dem och sitter och tänker eller använder det som inspiration för att skriva av mig. Det är inte något som kostar en massa pengar och är svårt att få tag i. Tvärtom är det enkelt, billigt och det är bara jag som kan göra det med den beydelsen det har för mig.
Våga se, våga tro
En resa på resan
Jag har länge velat åka ner till Israel, men aldrig kännt att det har varit varken läge eller möjligt. I våras fick jag höra om en grunkurs inom Svenska Kyrkan som skulle avslutas med en studieresa till Israel/Palestina. Det skulle bli subventionerat av Svenska Kyrkan och skulle inte ta så mycket tid. Trots att det blev ett otroligt lågt pris för hela paketet med fyra kurstillfällen och en veckas resa så förstod jag att jag inte skulle ha råd. Samtidigt så kände jag att på något sätt är det meningen att jag ska ner, så jag pratade med ungdomsledaren i min församling som hänvisade till kyrkoherden.
Vid det här laget så tänkte jag bara på hur hård budget det är inom kyrkan, hur svårt det kan vara att få så stora bidrag som jag behövde och hur många led det kan behöva gå igenom för att få loss pengarna. Ändå så kände jag att det var meningen att jag skulle med på resan. Vad gör man? Det är bara att jobba vidare.
Efter att mail försvunnit och allt hopp om att få åka börjat sjunka undan så ringer min mobiltelefon. Det är kyrkoherden, Bengt, som vill höra mer om den här kursen jag vill gå. Jag berättar det jag vet, vilket inte är allt för mycket, men han gillar det ändå. Vi kom fram till att det inte var någon mer i församlingen av de aktiva ungomarna som var behörig att söka kursen så Bengt lovade att ordna med bidrag.
Jag fick fullt bidrag.
Som jag nämnde innan så känns det på något sätt som att det är meningen att jag ska ner, eller snarare att det finns en mening med det. Det är inte bara en nöjesresa, det kommer att vara så mycket mer. Vad det innebär vet jag inte, men det ska bli riktigt kul att veta! Det har snurrat rung många tankar om vad det kan vara i mitt huvud. Jag tror i vilket fall att Gud vill att jag åker och att det kommer att hända något stort i o med resan.
Har du nu läst så här långt börjar du undra vad det är för fel på mig, men du kan vara lugn. Jag är inte farligare än vanligt. Det handlar om att lyssna och känna. Om du tar med din bästa vän och ställer er i ett ljudisolerat rum med ögonbindlar och hörselskydd, snurrade runt så att ni tappade bort varandra så lovar jag att du skulle känna av var din vän var och ni skulle hitta varandra direkt. Det här skulle ske utan ord eller några slags direktiv
- det handlar om en känsla.
Resan är i sommar och när jag hittat meningen med min känsla så ska jag berätta den för er!
Våga tro, våga se
Vid det här laget så tänkte jag bara på hur hård budget det är inom kyrkan, hur svårt det kan vara att få så stora bidrag som jag behövde och hur många led det kan behöva gå igenom för att få loss pengarna. Ändå så kände jag att det var meningen att jag skulle med på resan. Vad gör man? Det är bara att jobba vidare.
Efter att mail försvunnit och allt hopp om att få åka börjat sjunka undan så ringer min mobiltelefon. Det är kyrkoherden, Bengt, som vill höra mer om den här kursen jag vill gå. Jag berättar det jag vet, vilket inte är allt för mycket, men han gillar det ändå. Vi kom fram till att det inte var någon mer i församlingen av de aktiva ungomarna som var behörig att söka kursen så Bengt lovade att ordna med bidrag.
Jag fick fullt bidrag.
Som jag nämnde innan så känns det på något sätt som att det är meningen att jag ska ner, eller snarare att det finns en mening med det. Det är inte bara en nöjesresa, det kommer att vara så mycket mer. Vad det innebär vet jag inte, men det ska bli riktigt kul att veta! Det har snurrat rung många tankar om vad det kan vara i mitt huvud. Jag tror i vilket fall att Gud vill att jag åker och att det kommer att hända något stort i o med resan.
Har du nu läst så här långt börjar du undra vad det är för fel på mig, men du kan vara lugn. Jag är inte farligare än vanligt. Det handlar om att lyssna och känna. Om du tar med din bästa vän och ställer er i ett ljudisolerat rum med ögonbindlar och hörselskydd, snurrade runt så att ni tappade bort varandra så lovar jag att du skulle känna av var din vän var och ni skulle hitta varandra direkt. Det här skulle ske utan ord eller några slags direktiv
- det handlar om en känsla.
Resan är i sommar och när jag hittat meningen med min känsla så ska jag berätta den för er!
Våga tro, våga se