En människas värde i krig
Jag mönstrade i Karlstad för två veckor sen. Jag hade laddat ett bra tag innan och ville in som militärpolis. Det schyssta med den tjänsten vad att jag inte behövde leka pangpang-soldat i Boden utan skulle få leka polis med AK5 i Kungsängen, vilket kändes som en riktigt värd utbildning eftersom att jag vill bli polis senare. Hela bussresan satt jag på helspänn, det kändes som första dagen i skolan och man sitter med alla nya klasskompisar. Skillnaden var att du var man osäker på att få vara med och om man var lika häftig som alla andra. Nu var frågan om jag var lika bra som alla andra.
Inskrivningsförrättaren Tony instruerade oss om dagen direkt efter frukost. Kvart över åtta fick vi påbörja våra tester. Jag blev skickad till läkaren direkt för att jag hade anmält min blödarsjuka, vilket för mig innebär att jag behöver en särskild medicin om jag får en livshotande skada. Alla människor behöver medicin vid sådana skador för att bromsa blödningarna, men jag kan inte ta vilken som hellst. Jag blev kapad vid hälarna av dr Pell med förklaringen att den medicinen jag behövde kunde ta slut och jag skulle dö. Ett ansvar som försvaret inte vill ha på sina axlar. Dr Pell frågade om jag förstod varför jag fick min frisedel och jag svarade nåt sånt här:
"Om det blir krig kommer jag bli inkallad vare sig jag har en utbildning eller inte. Hag jag ingen utbildning blir antagligen inslängd i första ledet och då dör jag ju i vilket fall."
Bengt Pell:
"Ja, hehe, så tänkter ju inte Försvaret..."
"Då kanske försvaret ska tänka om" sa jag, tog mina papper och gick därifrån. Dr Pell blev rätt sur.
Min körskolelärare, Kjell, sa något riktigt klockrent när jag berättade om detta. En människas värde i krig är något helt annorlunda mot vad det är i fredstider. Jag förstår precis vad han säger och jag vet att det är så. Det vidriga är att det verkligen är så. Man kan ju alltid hoppas på det bästa när flyglarmet går, men jag tror inte att det hjälper att hoppas då. När flyglarmet går smälter vi alla samman. Vi blir en klump. Det är ingen som vill åt oss civila, men det är ingen som är allt för rädd om heller. Vi blir statistik, siffror och tabeller, och våra liv blir en papperslapp som bekräftar vår död. Sjukt, men sant. Sen sitter ministrarna och kungafamiljen i en egen bunker i ett helt annat land, för deras liv kan inte riskeras, det är ju de som styr Sverige och är de som är de viktiga. Fan heller, det ska vara folket som styr Sverige och folket som ska vara de viktiga. Alla ska ha samma värde när larmet går.
Ge de som vill en militär utbildning det om de är har psyke och fysik för det. De som är villiga att offra sitt liv i krig för andra kan väl få göra det med något de vill och kan. Nio miljoner outbildade svenska sodater har ingen chans i ett krig, men tusentals utbildade soldater som håller gränserna har alla möjligheter att klara det, vare sig de har blödarsjuka eller inte.
Inskrivningsförrättaren Tony instruerade oss om dagen direkt efter frukost. Kvart över åtta fick vi påbörja våra tester. Jag blev skickad till läkaren direkt för att jag hade anmält min blödarsjuka, vilket för mig innebär att jag behöver en särskild medicin om jag får en livshotande skada. Alla människor behöver medicin vid sådana skador för att bromsa blödningarna, men jag kan inte ta vilken som hellst. Jag blev kapad vid hälarna av dr Pell med förklaringen att den medicinen jag behövde kunde ta slut och jag skulle dö. Ett ansvar som försvaret inte vill ha på sina axlar. Dr Pell frågade om jag förstod varför jag fick min frisedel och jag svarade nåt sånt här:
"Om det blir krig kommer jag bli inkallad vare sig jag har en utbildning eller inte. Hag jag ingen utbildning blir antagligen inslängd i första ledet och då dör jag ju i vilket fall."
Bengt Pell:
"Ja, hehe, så tänkter ju inte Försvaret..."
"Då kanske försvaret ska tänka om" sa jag, tog mina papper och gick därifrån. Dr Pell blev rätt sur.
Min körskolelärare, Kjell, sa något riktigt klockrent när jag berättade om detta. En människas värde i krig är något helt annorlunda mot vad det är i fredstider. Jag förstår precis vad han säger och jag vet att det är så. Det vidriga är att det verkligen är så. Man kan ju alltid hoppas på det bästa när flyglarmet går, men jag tror inte att det hjälper att hoppas då. När flyglarmet går smälter vi alla samman. Vi blir en klump. Det är ingen som vill åt oss civila, men det är ingen som är allt för rädd om heller. Vi blir statistik, siffror och tabeller, och våra liv blir en papperslapp som bekräftar vår död. Sjukt, men sant. Sen sitter ministrarna och kungafamiljen i en egen bunker i ett helt annat land, för deras liv kan inte riskeras, det är ju de som styr Sverige och är de som är de viktiga. Fan heller, det ska vara folket som styr Sverige och folket som ska vara de viktiga. Alla ska ha samma värde när larmet går.
Ge de som vill en militär utbildning det om de är har psyke och fysik för det. De som är villiga att offra sitt liv i krig för andra kan väl få göra det med något de vill och kan. Nio miljoner outbildade svenska sodater har ingen chans i ett krig, men tusentals utbildade soldater som håller gränserna har alla möjligheter att klara det, vare sig de har blödarsjuka eller inte.
Kommentarer
Trackback