Lärare är mer än kunskap och pedagogik
Hur har gymnasiet varit egentligen? För mig har det varit ganska mycket pest och pina, mycket på grund av helt vidriga lärare. Fatta hur mycket en lärare påverkar resultat och välmående!
Igår var första gången en lärare frågade hur jag mådde och verkligen lyssnade på svaret. Nej, det var inte första, men det var första gången sedan en lärare blev mammaledig. Läraren förväntade sig inte ett visst svar utan jag kunde svara vad jag kände utan att hon såg alldeles förvånad ut, hon såg snarare lyssnande ut. Jag sa inte så mycket, ändå fick jag ur mig massor, och när jag var klar så kändes det som att hon överöste mig med positiv uppbackning i kursen fast hon egentligen bara sa några ord.
Vi pratade totalt närmare fem minuter, men när jag gick därifrån kändes det ändå som att jag kunde klara av en och en halv timmes hål. Jag kunde sträcka på mig en aning och känna att det kändes lättare. Fem minuter kändes som en timmes samtal trots att vi bara bytt ett par meningar.
Som sagt så var det den andra läraren som frågat hur det är och verkligen velat ha ett svar. Jag har gått på Carlforsska i tre år och haft två lärare som ställt frågan annat än som artighetsfras.
Frågan "Hur mår du?" är en av de farligaste i världen. Man kan få ett svar som man måste hantera och gör man det fel, utan att bry sig särskilt mycket, så kan en enkel välmening bli det motsatta.
Under tiden i elevrådet så ställde rektorn frågan ett antal gånger, hon menade det och tog sig tid att lyssna. Hon var klockren!
Skulle någon av mina lärare läsa det här nån gång så skulle de antagligen bli förbannade eller tjuriga, men jag hoppas att rätt lärare tar åt sig av rätt innehåll.
Jag vill inte lägga ut namn på personer jag inte har frågat, vilket känns som lite smörande (Du, är det okej att jag nämner dig på min blogg, jag skulle bara vilja tacka) men jag vill verkligen tacka gymnasierektorn, religionsläraren och kommunikationsläraren jag har haft de här åren. Inte nog med att de kan sina ämnen, de bryr sig om eleverna.
Vidare mot de sista lektionerna!
Igår var första gången en lärare frågade hur jag mådde och verkligen lyssnade på svaret. Nej, det var inte första, men det var första gången sedan en lärare blev mammaledig. Läraren förväntade sig inte ett visst svar utan jag kunde svara vad jag kände utan att hon såg alldeles förvånad ut, hon såg snarare lyssnande ut. Jag sa inte så mycket, ändå fick jag ur mig massor, och när jag var klar så kändes det som att hon överöste mig med positiv uppbackning i kursen fast hon egentligen bara sa några ord.
Vi pratade totalt närmare fem minuter, men när jag gick därifrån kändes det ändå som att jag kunde klara av en och en halv timmes hål. Jag kunde sträcka på mig en aning och känna att det kändes lättare. Fem minuter kändes som en timmes samtal trots att vi bara bytt ett par meningar.
Som sagt så var det den andra läraren som frågat hur det är och verkligen velat ha ett svar. Jag har gått på Carlforsska i tre år och haft två lärare som ställt frågan annat än som artighetsfras.
Frågan "Hur mår du?" är en av de farligaste i världen. Man kan få ett svar som man måste hantera och gör man det fel, utan att bry sig särskilt mycket, så kan en enkel välmening bli det motsatta.
Under tiden i elevrådet så ställde rektorn frågan ett antal gånger, hon menade det och tog sig tid att lyssna. Hon var klockren!
Skulle någon av mina lärare läsa det här nån gång så skulle de antagligen bli förbannade eller tjuriga, men jag hoppas att rätt lärare tar åt sig av rätt innehåll.
Jag vill inte lägga ut namn på personer jag inte har frågat, vilket känns som lite smörande (Du, är det okej att jag nämner dig på min blogg, jag skulle bara vilja tacka) men jag vill verkligen tacka gymnasierektorn, religionsläraren och kommunikationsläraren jag har haft de här åren. Inte nog med att de kan sina ämnen, de bryr sig om eleverna.
Vidare mot de sista lektionerna!
Kommentarer
Trackback