bohm

Jag har länge velat åka ner till Israel, men aldrig kännt att det har varit varken läge eller möjligt. I våras fick jag höra om en grunkurs inom Svenska Kyrkan som skulle avslutas med en studieresa till Israel/Palestina. Det skulle bli subventionerat av Svenska Kyrkan och skulle inte ta så mycket tid. Trots att det blev ett otroligt lågt pris för hela paketet med fyra kurstillfällen och en veckas resa så förstod jag att jag inte skulle ha råd. Samtidigt så kände jag att på något sätt är det meningen att jag ska ner, så jag pratade med ungdomsledaren i min församling som hänvisade till kyrkoherden.
   Vid det här laget så tänkte jag bara på hur hård budget det är inom kyrkan, hur svårt det kan vara att få så stora bidrag som jag behövde och hur många led det kan behöva gå igenom för att få loss pengarna. Ändå så kände jag att det var meningen att jag skulle med på resan. Vad gör man? Det är bara att jobba vidare. 

Efter att mail försvunnit och allt hopp om att få åka börjat sjunka undan så ringer min mobiltelefon. Det är kyrkoherden, Bengt, som vill höra mer om den här kursen jag vill gå. Jag berättar det jag vet, vilket inte är allt för mycket, men han gillar det ändå. Vi kom fram till att det inte var någon mer i församlingen av de aktiva ungomarna som var behörig att söka kursen så Bengt lovade att ordna med bidrag.
   Jag fick fullt bidrag. 

Som jag nämnde innan så känns det på något sätt som att det är meningen att jag ska ner, eller snarare att det finns en mening med det. Det är inte bara en nöjesresa, det kommer att vara så mycket mer. Vad det innebär vet jag inte, men det ska bli riktigt kul att veta! Det har snurrat rung många tankar om vad det kan vara i mitt huvud. Jag tror i vilket fall att Gud vill att jag åker och att det kommer att hända något stort i o med resan.

Har du nu läst så här långt börjar du undra vad det är för fel på mig, men du kan vara lugn. Jag är inte farligare än vanligt. Det handlar om att lyssna och känna. Om du tar med din bästa vän och ställer er i ett ljudisolerat rum med ögonbindlar och hörselskydd, snurrade runt så att ni tappade bort varandra så lovar jag att du skulle känna av var din vän var och ni skulle hitta varandra direkt. Det här skulle ske utan ord eller några slags direktiv
   - det handlar om en känsla.

Resan är i sommar och när jag hittat meningen med min känsla så ska jag berätta den för er!
Våga tro, våga se