bohm

I höstas började vi med en kurs i att sätta upp en föreställning. Nu är det klar. Det innebär att större delen av musiken är klart för min del i skolan. Då när vi började ville jag bara bort. det var inte nån vidare organisation - alla ville bestämma och det blev massa bakom-ryggen-snack kors och tvärs. Nu är det dagen efter nionde och sista föreställningen, allt ska plockas av scenen och jag har världens värk i nacke och rygg.

Folk tror nog inte att det är så ansträngande att stå på scen. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag bara stått still, knappt sagt nåt och ändå var det så jobbigt? Att stå på en scen innebär fokus, konscentration och en helvetes massa energi! Vi har haft två föreställningar om dagen i en veckas tid och totalt vecje dag har jag stått på scen trettio minuter eller nåt sånt. Ändå har jag somnat tidigt om kvällarna och knappt tagit mig upp på mornarna.

Jag har gjort lite olika scenprylar och tycker att det är skitskoj. Störst i bagaget var en ABB-fest som jag vart tillfrågad att agera på. Från början lät det som en tvåhundra personersgrej men det visade sig vara ett tusen pers i sällskapet där majoriteten var chefsnissar. Det var intensivt jobb i en vecka för att få till det och en jäkla energi för att klara av det direkta scenjobbet och jag var ganska trött efteråt. Skolföreställningen nu var samma sak, fast istället för en engångsgrej körde vi det nio gånger. Nio gånger.

Idag ska vi röja av scenen, men nacken säger ifrån redan nu när jag sitter och skriver. Jag har gått och spänt mig i två veckor och laddat järnet. Jag tror nog att de andra klarar sig bättre utan mig.

Tack alla som bidragit till en veckas knasiga upptåg, absurda pausinnehåll och helt sjuka kommentarer.
Andreas Bohm
Musikestet