Framtiden är här
Tills i förrgår hade jag planerat att flytta till Falun i höst och jobba och må bra. Istället ska jag nog göra ett volontärår på Stiftsgården i Rättvik, men det var verkligen inte helt självklart till en början.
Jag har fastnat på Stiftsgården (för er som inte riktigt vet vad Stiftsgården är så kan ni kolla lite på min bloggning "Himlen finns i Dalarna" från december 2005). Jag jobbade med konfirmander tre veckor i somras och när tiden var slut så var jag helt slut fysiskt, men psykiskt har jag nog aldrig mått bättre. Det finns utrymme för mig som person, jag blir sedd och hörd och samtidigt så finns det tid att kunna vara för sig själv och bara tänka och må bra. Nåt sånt är ganska ovanligt hemma i den vanliga vardagen.
Redan för länge sen så bestämde jag mig för att vara volontär ett år. Det jobbiga med det är att det är väldigt mycket köksjobb och jag är en person som inte klarar av sånt riktigt så efter ett tag bestämde jag mig för att jag annat och istället försöka vara uppe på gården mycket ändå. En Falunflytt blev planerad och det är vad jag har tänk på senaste månaderna. Men så för två dagar sen så kände jag att "nej, jag vill vara på gården ett år och köksgrejen måste väl kunna gå att lösa?!".
Så jag skickade ett mail till ansvarige för volontärerna och förklarade läget. Jag ifrågasatte om det inte var möjligt att jag kunde få ha merdelen av jobbet på vaktmästeriet, musik eller program.
Idag kom svaret.
Vad jag kan tyda så ser det positivt ut. Jag tror att det är meningen att jag ska vara i Rättvik, det är som att det finns en magnet där som drar mig till sig. Det känns helt rätt med andra ord.
Nu är det här en kort version av historien, så ni som skummar genom allt för att det var mycket text: Det här skrevs för att ni ens skulle orka skumma. Det har varit många turer fram och tillbaka, men hela tiden så har jag kännt att jag vill ju och att jag borde. Nu vet jag att det aldrig har kännts så bra som nu när jag har bestämt mig för att flytta till gården.
Jag tror på Gud och jag tror att han har en plan med det här. Nån gång kanske jag kan få berätta för er vad den planen var.
Jag har fastnat på Stiftsgården (för er som inte riktigt vet vad Stiftsgården är så kan ni kolla lite på min bloggning "Himlen finns i Dalarna" från december 2005). Jag jobbade med konfirmander tre veckor i somras och när tiden var slut så var jag helt slut fysiskt, men psykiskt har jag nog aldrig mått bättre. Det finns utrymme för mig som person, jag blir sedd och hörd och samtidigt så finns det tid att kunna vara för sig själv och bara tänka och må bra. Nåt sånt är ganska ovanligt hemma i den vanliga vardagen.
Redan för länge sen så bestämde jag mig för att vara volontär ett år. Det jobbiga med det är att det är väldigt mycket köksjobb och jag är en person som inte klarar av sånt riktigt så efter ett tag bestämde jag mig för att jag annat och istället försöka vara uppe på gården mycket ändå. En Falunflytt blev planerad och det är vad jag har tänk på senaste månaderna. Men så för två dagar sen så kände jag att "nej, jag vill vara på gården ett år och köksgrejen måste väl kunna gå att lösa?!".
Så jag skickade ett mail till ansvarige för volontärerna och förklarade läget. Jag ifrågasatte om det inte var möjligt att jag kunde få ha merdelen av jobbet på vaktmästeriet, musik eller program.
Idag kom svaret.
Vad jag kan tyda så ser det positivt ut. Jag tror att det är meningen att jag ska vara i Rättvik, det är som att det finns en magnet där som drar mig till sig. Det känns helt rätt med andra ord.
Nu är det här en kort version av historien, så ni som skummar genom allt för att det var mycket text: Det här skrevs för att ni ens skulle orka skumma. Det har varit många turer fram och tillbaka, men hela tiden så har jag kännt att jag vill ju och att jag borde. Nu vet jag att det aldrig har kännts så bra som nu när jag har bestämt mig för att flytta till gården.
Jag tror på Gud och jag tror att han har en plan med det här. Nån gång kanske jag kan få berätta för er vad den planen var.
Kommentarer
Trackback
