Jag behöver inte oroa mig
Många undrar vad de ska göra i höst, men jag har det klart. Jag kommer att fortsätta med det estetiska, blandat med kyrkan. Yeay...
Jag minns när jag kom till Carlforsska och skulle ha min första el-gitarrlektion under gymnasiet. Läraren hade jag redan träffat eftersom att han var min handledare, Lars Kristiansson. Innan lektionen började satt jag utanför dörren och lyssnade på hur killen som hade lektionen innan spelade. Han var bra, äckligt bra tyckte jag. När jag kom in hade jag den killens toner i mitt huvud och visste knappt vad jag hette. Fastän Lasse är lugn, trevligt och aldrig skulle göra en levande varelse illa så kände jag mig liten. Jag vågade inte ens se honom i ögonen i mer än en par sekunder.
Första pianolektionen gick rätt okej, Solveig var en klockren lärare, lite mamma känsla på nåt sätt. Hon ville väl i allt hon gjorde och letade fram vad som kunde passa. Men, piano skulle nog inte bli min grej.
Sång blev nya satsningen, men föll mycket för slitandet i elevrådet.
Slagverket slog ut gitarren och slutligen hade jag smakat på instrument från alla olika grenar, men fortfarande inte hittat nån sån där klockren grej att satsa på. Förövrigt så har jag väl alltid klinkat lite på nån bas som stått och hängt nånstans.
Men vad skulle det här ge mig? I mitten av tvåan tröttnade jag på allt, ville byta linje och göra nåt helt annat. Hellst ville jag gå Säkerhetsgymnasiet i Solna följt av lumpen och utlandstjänst, men det gick i stöpet alltsammans allt eftersom. Nu under hösten och våren som varit har jag funderat massor på vad jag ska göra. Att bo hemma har jag inte sett som ett alternativ på något sätt. Jag skickade ett mail till Stiftsgården i Rättvik och sökte volontärjobb för ett år med inrikning på vaktmästeri, musik, grupphosting eller nåt liknande. Efter en massa mailande är det klart!
Musikansvar och grupphosting kommer att vara mina huvudsakliga uppgifter under ett år uppe på gården i Rättvik. Det finns dem som kommer bo kvar hemma, leta jobb, jobba extra, plugga för att få bidrag och känna sig missnöjda i höst. Jag får göra det jag tycker är kul på ett ställe jag älskar med människor jag tycker om. Kan det bli bättre?
Jag har bett för att det ska lösa sig med hösten på ett bra sätt som jag kommer att trivas med och det ser ut att göra så. Yeay!
Peace out!
Jag minns när jag kom till Carlforsska och skulle ha min första el-gitarrlektion under gymnasiet. Läraren hade jag redan träffat eftersom att han var min handledare, Lars Kristiansson. Innan lektionen började satt jag utanför dörren och lyssnade på hur killen som hade lektionen innan spelade. Han var bra, äckligt bra tyckte jag. När jag kom in hade jag den killens toner i mitt huvud och visste knappt vad jag hette. Fastän Lasse är lugn, trevligt och aldrig skulle göra en levande varelse illa så kände jag mig liten. Jag vågade inte ens se honom i ögonen i mer än en par sekunder.
Första pianolektionen gick rätt okej, Solveig var en klockren lärare, lite mamma känsla på nåt sätt. Hon ville väl i allt hon gjorde och letade fram vad som kunde passa. Men, piano skulle nog inte bli min grej.
Sång blev nya satsningen, men föll mycket för slitandet i elevrådet.
Slagverket slog ut gitarren och slutligen hade jag smakat på instrument från alla olika grenar, men fortfarande inte hittat nån sån där klockren grej att satsa på. Förövrigt så har jag väl alltid klinkat lite på nån bas som stått och hängt nånstans.
Men vad skulle det här ge mig? I mitten av tvåan tröttnade jag på allt, ville byta linje och göra nåt helt annat. Hellst ville jag gå Säkerhetsgymnasiet i Solna följt av lumpen och utlandstjänst, men det gick i stöpet alltsammans allt eftersom. Nu under hösten och våren som varit har jag funderat massor på vad jag ska göra. Att bo hemma har jag inte sett som ett alternativ på något sätt. Jag skickade ett mail till Stiftsgården i Rättvik och sökte volontärjobb för ett år med inrikning på vaktmästeri, musik, grupphosting eller nåt liknande. Efter en massa mailande är det klart!
Musikansvar och grupphosting kommer att vara mina huvudsakliga uppgifter under ett år uppe på gården i Rättvik. Det finns dem som kommer bo kvar hemma, leta jobb, jobba extra, plugga för att få bidrag och känna sig missnöjda i höst. Jag får göra det jag tycker är kul på ett ställe jag älskar med människor jag tycker om. Kan det bli bättre?
Jag har bett för att det ska lösa sig med hösten på ett bra sätt som jag kommer att trivas med och det ser ut att göra så. Yeay!
Peace out!