bohm

Augusti, sensommarsvett och tankar som inte går att organisera. Jag kände att jag behövde ut och göra något så jag tog på joggingkläderna och började knalla. Hamnade i Rocklundas motionsspår och gick halvmilen. Med promenaden till och från spåret så blev det ungefär en mil. Schysst motion.

Under halvmilen i spåret hann jag både gråta och skratta högt, knyta nävarna tills jag inte orkade längre och massera fingertopparna i brist på annat. Tankarna var ett bra bränsle, allt jag hade i mig gick bit för bit ur mig i varje steg. Var fan ska jag ta vägen med livet? Kommer jag att hitta någon som det funkar med? Gör jag något betydelsefullt? Familj? Polis, präst eller regissör? OLW eller Pringels? Allt pumpade mig framåt utan att jag tänkte det. När jag kom hem hade jag ingen aning om hur spåret hade sett ut. Jag visste inte hur lång tid det hade tagit och hade inte kommit fram till ett skit kring det jag hade tänkt på.

Mobilen hade jag lämnat hemma för att inte bli störd och inte kasta över det på någon annan när det blev för mycket. Det var grymt skönt. Jag skulle gissa på att det var kring två timmars mobilfri tid. Helt sjukt att bara vara sig själv och utan kontakt med någon en stund. Visst, jag mötte folk i spåret men tur nog ingen jag kände igen. Jag gick in i en bubbla för en stund och fick pressa ur mig negativ energi.

Det har fortsatt sen dess, under några veckor regelbundet, andra vid behov och vissa när det blivit tid över. Det är en stark känsla att elda på och göra något med kroppen och dessutom känna hur trasslet i huvudet faktiskt ger med sig lite. Vissa knutar går inte upp och det är inte så konstigt, det har gått för lång tid och jag, och kanske även andra, har varit för tjurskalliga för att det ska gå nu. Det handlar mer om att klippa bort eller ha kvar lite trassel som minne.

Andra knutar går sakta upp. Den där bollen med det som handlar om framtida jobb och utbildning har blivit så jävla tumlad senaste åren att den mest trasslar sig mer så fort man petar på den och dessutom så ploppar det fram massa småknutar som man inte vet var dom kommer ifrån.

Men det spelar ingen roll. Det reder ut sig. Det gäller bara att hitta vilja, motivation och tid till att ge sig ut i det där spåret vilket väder det än är, hur man än mår och vad man än hellre vill göra. Det där med motionen är egentligen något som kommer som en bonus, ett gymkort och lite motivation hade gett den biten lite mer effekt. Det handlar om att lära känna sig själv och hitta sin plats i skapelsen.

Oktober, höstrusk och tankar som inte går att organisera. Jag har tagit på joggingkläderna och börjat knalla. Hamnar som vanligt i Rocklundas motionsspår och går halvmilen. Med promenaden till och från spåret så blev det ungefär en mil. Schysst terapi.

Jag fick nog och gick in på inställningar, hittade "avaktivera kontot" klickade där och trots snyftiga "vi kommer sakna dig"-meddelanden så fortsatte jag att klicka. Mina damer och herrar, Andreas Bohm finns inte längre på Facebook.

Varför gör jag nu såhär? Är det för att fler och fler skaffar Facebook och jag vill inte vara en i gänget? Nej, jag är inte sån, jag fanns på LunarStorm tills jag växte ur, helgon tills det var BARA emos och så vidare... Det handlar inte om det.

Är det för att jag känner mig utlämnad och att alla kan se vad jag gör och vilka jag träffar? Nej, inte riktigt så men åt det hållet. Jag är en av dom som inte ställer mig på tvären för FRA-lagen så problemet med att bli granskad av folk som inte har med mitt liv att göra är inte ens ett problem egentligen, jag bloggar ju till och med. Även om det blir sällan och kanske inte allt för personligt.

Jag har tröttnat på att leva digitalt och känna folk genom lysande displayer och skärmar. Personligen så upplever jag att jag inte träffar lika mycket folk, och att jag ständigt än på en annan plats när jag faktiskt träffar någon, när jag har mobiltelefon. På samma sätt med Facebook. Där kan jag umgås med folk i andra länder fast jag sitter hemma på toaletten med den bärbara datorn i knät. 

Telefonen gjorde kanske att vi människor kom närmare varandra, det blev lättare att hålla kontakt på långa avstånd osv, men mobiltelefonen och datorn gör det motsatta. Där ser vi möjligheten att vara nära folk långt borta att dom som faktiskt är nära försvinner någonstans på vägen.

Och nu sitter det någon och petar i texten som jag har skrivit några minuter i en känslovåg och menar på att då ska jag ju göra mig av med mobilen också! Men ta det lugnt kära lilla vän, det är på gång. I skrivande stund sitter jag och ringer till Tele2 för att avsluta mitt abonnemang.

Det finns mail och jag kommer skaffa en vanlig telefon av något slag så jag kommer att leva vidare. Hoppas att andra kan leva med mitt liv bara...