Jag behöver inte oroa mig
Många undrar vad de ska göra i höst, men jag har det klart. Jag kommer att fortsätta med det estetiska, blandat med kyrkan. Yeay...
Jag minns när jag kom till Carlforsska och skulle ha min första el-gitarrlektion under gymnasiet. Läraren hade jag redan träffat eftersom att han var min handledare, Lars Kristiansson. Innan lektionen började satt jag utanför dörren och lyssnade på hur killen som hade lektionen innan spelade. Han var bra, äckligt bra tyckte jag. När jag kom in hade jag den killens toner i mitt huvud och visste knappt vad jag hette. Fastän Lasse är lugn, trevligt och aldrig skulle göra en levande varelse illa så kände jag mig liten. Jag vågade inte ens se honom i ögonen i mer än en par sekunder.
Första pianolektionen gick rätt okej, Solveig var en klockren lärare, lite mamma känsla på nåt sätt. Hon ville väl i allt hon gjorde och letade fram vad som kunde passa. Men, piano skulle nog inte bli min grej.
Sång blev nya satsningen, men föll mycket för slitandet i elevrådet.
Slagverket slog ut gitarren och slutligen hade jag smakat på instrument från alla olika grenar, men fortfarande inte hittat nån sån där klockren grej att satsa på. Förövrigt så har jag väl alltid klinkat lite på nån bas som stått och hängt nånstans.
Men vad skulle det här ge mig? I mitten av tvåan tröttnade jag på allt, ville byta linje och göra nåt helt annat. Hellst ville jag gå Säkerhetsgymnasiet i Solna följt av lumpen och utlandstjänst, men det gick i stöpet alltsammans allt eftersom. Nu under hösten och våren som varit har jag funderat massor på vad jag ska göra. Att bo hemma har jag inte sett som ett alternativ på något sätt. Jag skickade ett mail till Stiftsgården i Rättvik och sökte volontärjobb för ett år med inrikning på vaktmästeri, musik, grupphosting eller nåt liknande. Efter en massa mailande är det klart!
Musikansvar och grupphosting kommer att vara mina huvudsakliga uppgifter under ett år uppe på gården i Rättvik. Det finns dem som kommer bo kvar hemma, leta jobb, jobba extra, plugga för att få bidrag och känna sig missnöjda i höst. Jag får göra det jag tycker är kul på ett ställe jag älskar med människor jag tycker om. Kan det bli bättre?
Jag har bett för att det ska lösa sig med hösten på ett bra sätt som jag kommer att trivas med och det ser ut att göra så. Yeay!
Peace out!
Jag minns när jag kom till Carlforsska och skulle ha min första el-gitarrlektion under gymnasiet. Läraren hade jag redan träffat eftersom att han var min handledare, Lars Kristiansson. Innan lektionen började satt jag utanför dörren och lyssnade på hur killen som hade lektionen innan spelade. Han var bra, äckligt bra tyckte jag. När jag kom in hade jag den killens toner i mitt huvud och visste knappt vad jag hette. Fastän Lasse är lugn, trevligt och aldrig skulle göra en levande varelse illa så kände jag mig liten. Jag vågade inte ens se honom i ögonen i mer än en par sekunder.
Första pianolektionen gick rätt okej, Solveig var en klockren lärare, lite mamma känsla på nåt sätt. Hon ville väl i allt hon gjorde och letade fram vad som kunde passa. Men, piano skulle nog inte bli min grej.
Sång blev nya satsningen, men föll mycket för slitandet i elevrådet.
Slagverket slog ut gitarren och slutligen hade jag smakat på instrument från alla olika grenar, men fortfarande inte hittat nån sån där klockren grej att satsa på. Förövrigt så har jag väl alltid klinkat lite på nån bas som stått och hängt nånstans.
Men vad skulle det här ge mig? I mitten av tvåan tröttnade jag på allt, ville byta linje och göra nåt helt annat. Hellst ville jag gå Säkerhetsgymnasiet i Solna följt av lumpen och utlandstjänst, men det gick i stöpet alltsammans allt eftersom. Nu under hösten och våren som varit har jag funderat massor på vad jag ska göra. Att bo hemma har jag inte sett som ett alternativ på något sätt. Jag skickade ett mail till Stiftsgården i Rättvik och sökte volontärjobb för ett år med inrikning på vaktmästeri, musik, grupphosting eller nåt liknande. Efter en massa mailande är det klart!
Musikansvar och grupphosting kommer att vara mina huvudsakliga uppgifter under ett år uppe på gården i Rättvik. Det finns dem som kommer bo kvar hemma, leta jobb, jobba extra, plugga för att få bidrag och känna sig missnöjda i höst. Jag får göra det jag tycker är kul på ett ställe jag älskar med människor jag tycker om. Kan det bli bättre?
Jag har bett för att det ska lösa sig med hösten på ett bra sätt som jag kommer att trivas med och det ser ut att göra så. Yeay!
Peace out!
Lärare är mer än kunskap och pedagogik
Hur har gymnasiet varit egentligen? För mig har det varit ganska mycket pest och pina, mycket på grund av helt vidriga lärare. Fatta hur mycket en lärare påverkar resultat och välmående!
Igår var första gången en lärare frågade hur jag mådde och verkligen lyssnade på svaret. Nej, det var inte första, men det var första gången sedan en lärare blev mammaledig. Läraren förväntade sig inte ett visst svar utan jag kunde svara vad jag kände utan att hon såg alldeles förvånad ut, hon såg snarare lyssnande ut. Jag sa inte så mycket, ändå fick jag ur mig massor, och när jag var klar så kändes det som att hon överöste mig med positiv uppbackning i kursen fast hon egentligen bara sa några ord.
Vi pratade totalt närmare fem minuter, men när jag gick därifrån kändes det ändå som att jag kunde klara av en och en halv timmes hål. Jag kunde sträcka på mig en aning och känna att det kändes lättare. Fem minuter kändes som en timmes samtal trots att vi bara bytt ett par meningar.
Som sagt så var det den andra läraren som frågat hur det är och verkligen velat ha ett svar. Jag har gått på Carlforsska i tre år och haft två lärare som ställt frågan annat än som artighetsfras.
Frågan "Hur mår du?" är en av de farligaste i världen. Man kan få ett svar som man måste hantera och gör man det fel, utan att bry sig särskilt mycket, så kan en enkel välmening bli det motsatta.
Under tiden i elevrådet så ställde rektorn frågan ett antal gånger, hon menade det och tog sig tid att lyssna. Hon var klockren!
Skulle någon av mina lärare läsa det här nån gång så skulle de antagligen bli förbannade eller tjuriga, men jag hoppas att rätt lärare tar åt sig av rätt innehåll.
Jag vill inte lägga ut namn på personer jag inte har frågat, vilket känns som lite smörande (Du, är det okej att jag nämner dig på min blogg, jag skulle bara vilja tacka) men jag vill verkligen tacka gymnasierektorn, religionsläraren och kommunikationsläraren jag har haft de här åren. Inte nog med att de kan sina ämnen, de bryr sig om eleverna.
Vidare mot de sista lektionerna!
Igår var första gången en lärare frågade hur jag mådde och verkligen lyssnade på svaret. Nej, det var inte första, men det var första gången sedan en lärare blev mammaledig. Läraren förväntade sig inte ett visst svar utan jag kunde svara vad jag kände utan att hon såg alldeles förvånad ut, hon såg snarare lyssnande ut. Jag sa inte så mycket, ändå fick jag ur mig massor, och när jag var klar så kändes det som att hon överöste mig med positiv uppbackning i kursen fast hon egentligen bara sa några ord.
Vi pratade totalt närmare fem minuter, men när jag gick därifrån kändes det ändå som att jag kunde klara av en och en halv timmes hål. Jag kunde sträcka på mig en aning och känna att det kändes lättare. Fem minuter kändes som en timmes samtal trots att vi bara bytt ett par meningar.
Som sagt så var det den andra läraren som frågat hur det är och verkligen velat ha ett svar. Jag har gått på Carlforsska i tre år och haft två lärare som ställt frågan annat än som artighetsfras.
Frågan "Hur mår du?" är en av de farligaste i världen. Man kan få ett svar som man måste hantera och gör man det fel, utan att bry sig särskilt mycket, så kan en enkel välmening bli det motsatta.
Under tiden i elevrådet så ställde rektorn frågan ett antal gånger, hon menade det och tog sig tid att lyssna. Hon var klockren!
Skulle någon av mina lärare läsa det här nån gång så skulle de antagligen bli förbannade eller tjuriga, men jag hoppas att rätt lärare tar åt sig av rätt innehåll.
Jag vill inte lägga ut namn på personer jag inte har frågat, vilket känns som lite smörande (Du, är det okej att jag nämner dig på min blogg, jag skulle bara vilja tacka) men jag vill verkligen tacka gymnasierektorn, religionsläraren och kommunikationsläraren jag har haft de här åren. Inte nog med att de kan sina ämnen, de bryr sig om eleverna.
Vidare mot de sista lektionerna!
Ett steg närmre
I höstas började vi med en kurs i att sätta upp en föreställning. Nu är det klar. Det innebär att större delen av musiken är klart för min del i skolan. Då när vi började ville jag bara bort. det var inte nån vidare organisation - alla ville bestämma och det blev massa bakom-ryggen-snack kors och tvärs. Nu är det dagen efter nionde och sista föreställningen, allt ska plockas av scenen och jag har världens värk i nacke och rygg.
Folk tror nog inte att det är så ansträngande att stå på scen. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag bara stått still, knappt sagt nåt och ändå var det så jobbigt? Att stå på en scen innebär fokus, konscentration och en helvetes massa energi! Vi har haft två föreställningar om dagen i en veckas tid och totalt vecje dag har jag stått på scen trettio minuter eller nåt sånt. Ändå har jag somnat tidigt om kvällarna och knappt tagit mig upp på mornarna.
Jag har gjort lite olika scenprylar och tycker att det är skitskoj. Störst i bagaget var en ABB-fest som jag vart tillfrågad att agera på. Från början lät det som en tvåhundra personersgrej men det visade sig vara ett tusen pers i sällskapet där majoriteten var chefsnissar. Det var intensivt jobb i en vecka för att få till det och en jäkla energi för att klara av det direkta scenjobbet och jag var ganska trött efteråt. Skolföreställningen nu var samma sak, fast istället för en engångsgrej körde vi det nio gånger. Nio gånger.
Idag ska vi röja av scenen, men nacken säger ifrån redan nu när jag sitter och skriver. Jag har gått och spänt mig i två veckor och laddat järnet. Jag tror nog att de andra klarar sig bättre utan mig.
Tack alla som bidragit till en veckas knasiga upptåg, absurda pausinnehåll och helt sjuka kommentarer.
Andreas Bohm
Musikestet
Folk tror nog inte att det är så ansträngande att stå på scen. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag bara stått still, knappt sagt nåt och ändå var det så jobbigt? Att stå på en scen innebär fokus, konscentration och en helvetes massa energi! Vi har haft två föreställningar om dagen i en veckas tid och totalt vecje dag har jag stått på scen trettio minuter eller nåt sånt. Ändå har jag somnat tidigt om kvällarna och knappt tagit mig upp på mornarna.
Jag har gjort lite olika scenprylar och tycker att det är skitskoj. Störst i bagaget var en ABB-fest som jag vart tillfrågad att agera på. Från början lät det som en tvåhundra personersgrej men det visade sig vara ett tusen pers i sällskapet där majoriteten var chefsnissar. Det var intensivt jobb i en vecka för att få till det och en jäkla energi för att klara av det direkta scenjobbet och jag var ganska trött efteråt. Skolföreställningen nu var samma sak, fast istället för en engångsgrej körde vi det nio gånger. Nio gånger.
Idag ska vi röja av scenen, men nacken säger ifrån redan nu när jag sitter och skriver. Jag har gått och spänt mig i två veckor och laddat järnet. Jag tror nog att de andra klarar sig bättre utan mig.
Tack alla som bidragit till en veckas knasiga upptåg, absurda pausinnehåll och helt sjuka kommentarer.
Andreas Bohm
Musikestet
Panik och ångest
129dagar kvar. Den 9juni är jag inte längre tvångsintagen på Estetiska programmet utan troligtvis överflyttad till det lilla rosa huset bredvid centrallasarettet i Västerås och provar just ut min nya vita tröja med kraftiga snören på ärmarna som gör att jag kramar mig själv. Moahahahahahha.... *kvitter*
Som tidigare nämnt så är det över den 9juni. Dagen efter (i dubbel bemärkelse) lyfter ett plan till Israel ca 07.00 och på det sitter lilla jag och 19 andra kursdeltagare. Jag kommer hem den 17:e samma månad och då ska jag förhoppningsvis bila med Jacke och titta på det stora Europa. Den 26:e åker jag till Rättvik och sex veckor senare tar mina planer slut. Ojdå...
I höst delar jag förhoppningsvis lägenhet med en kär vän i Falun. Det är ju nästan bestämt helt och hållet. Jag vill verkligen bart från Västerås och gillar Falun ordentligt. Det är ju inga större fel på Hanna som jag ska bo med heller. Det som kan vara svårt är ju det där med jobb alltså. Jag funderar på att kanske skriva till konung Carl XVI Gustaf och kolla om han är intresserad av att betala hyra och mat för mig om jag kastar champagneflaskor på några båtar och skakar hand med internationella besökare i Falun åt honom under tiden jag bor där. Får man skriva hertig på visitkortet då? I såfall blir jag ju kollega med Kungabarnen! Yeay..
Nej, ärligt talat så tror jag och hoppas på att det löser sig med jobb i höst. Löser sig jobbet kommer allt annat att gå bra också.
Som tidigare nämnt så är det över den 9juni. Dagen efter (i dubbel bemärkelse) lyfter ett plan till Israel ca 07.00 och på det sitter lilla jag och 19 andra kursdeltagare. Jag kommer hem den 17:e samma månad och då ska jag förhoppningsvis bila med Jacke och titta på det stora Europa. Den 26:e åker jag till Rättvik och sex veckor senare tar mina planer slut. Ojdå...
I höst delar jag förhoppningsvis lägenhet med en kär vän i Falun. Det är ju nästan bestämt helt och hållet. Jag vill verkligen bart från Västerås och gillar Falun ordentligt. Det är ju inga större fel på Hanna som jag ska bo med heller. Det som kan vara svårt är ju det där med jobb alltså. Jag funderar på att kanske skriva till konung Carl XVI Gustaf och kolla om han är intresserad av att betala hyra och mat för mig om jag kastar champagneflaskor på några båtar och skakar hand med internationella besökare i Falun åt honom under tiden jag bor där. Får man skriva hertig på visitkortet då? I såfall blir jag ju kollega med Kungabarnen! Yeay..
Nej, ärligt talat så tror jag och hoppas på att det löser sig med jobb i höst. Löser sig jobbet kommer allt annat att gå bra också.
Och så finns det dom som har flera dar på Komvux kvar....
Pengarna flyger och far, man hinner inte med att vara bakfull, sluttentor, hyra kläder, fixa med mössan, ordna med efterfester, vara lycklig, äta, sova, leva...
Det är inte lätt att vara student.
Nu går jag mitt sista år. Det är mindre än 200 "vanliga" dagar kvar tills jag står på ett lastbilsflak och skriker sönder halsen. Om ett år gör jag något som jag troligtvis inte hade en aning om att jag skulle göra. Om några månader ser mina rutiner och vardagar troligtvis helt annorlunda ut. Ojojoj...
Men det är nog inte så farligt som det låter, jag tror det blir vad man gör det till.
Jag tänkte kanske söka en säkerhetsutbildning i Norrlands urskogar, kanske försöka få jobba på Prisma, kolla om volontärår inom Svenska Kyrkan eller kanske förverkliga drömmen om Afrika. Fatta grymt att åka ill östhornet! YEAY
Men det är ju ändå ett tag kvar. Vad ska jag göra med den tiden? Plugga? Har jag inte gjort det tillräckligt? När gjorde jag det sist förresten?! Nej, jag är nog en sån som inte är gjord för gymnasiets upplägg. Jag vill göra allt som kommer sen redan nu. I morgon vill jag ta studenten, på måndag kan jag åka upp till Rättvik och påbörja mitt sommarnöje och några veckor senare kan jag påbörja nån intressant säkerhetsutbildning eller läsa lite juridik, psykologi eller beteendevetenskap kanske.
Fast så lätt va det ju inte nej, det är bara att hänga kvar i skolans underbara värld och sitta och hänga på lektionerna. Det är faktiskt nästan två hundra dagar kvar.
Frågan är om jag kommer sakna det här när det väl är över? Jag tror verkligen inte det. Bra lärare kan man räkna på ena handens fingrar, puckade elever är som hundhår - de finns överallt och prov och läxor har nog aldrig varit min grej riktigt.
Samtidigt så är det ju en trygghet att veta vad man ska göra. Men har ändå 950kr i månaden och man är sällan sysslolös. Sen kommer jag sakna en hel del människor som jag bara delar skolan med och som är fantastiska. Visst, vi kan väl hålla kontakten, men det skulle kännas konstigt att gå och ta en fika med flera av dem. Läser nån av er det här ska ni veta att ni är underbara. Men bara om ni är dem jag syftar på, är det några av er som jag inte klarar av så kan ni bläddra neråt direkt.
Rent socialt kommer jag sakna massor och fälla många tårar, men i det stora hela så ska det bli skönt att komma bort från allt och börja leva mitt liv.
Det ska bli skönt när det tar slut! Jag tror att det kommer va den lyckligaste dagen hittills i mitt ganska korta liv. Jag kommer hoppa, skrika, dansa och njuta av varje sekund. Förstå att det äntligen är över!
Det är inte lätt att vara student.
Nu går jag mitt sista år. Det är mindre än 200 "vanliga" dagar kvar tills jag står på ett lastbilsflak och skriker sönder halsen. Om ett år gör jag något som jag troligtvis inte hade en aning om att jag skulle göra. Om några månader ser mina rutiner och vardagar troligtvis helt annorlunda ut. Ojojoj...
Men det är nog inte så farligt som det låter, jag tror det blir vad man gör det till.
Jag tänkte kanske söka en säkerhetsutbildning i Norrlands urskogar, kanske försöka få jobba på Prisma, kolla om volontärår inom Svenska Kyrkan eller kanske förverkliga drömmen om Afrika. Fatta grymt att åka ill östhornet! YEAY
Men det är ju ändå ett tag kvar. Vad ska jag göra med den tiden? Plugga? Har jag inte gjort det tillräckligt? När gjorde jag det sist förresten?! Nej, jag är nog en sån som inte är gjord för gymnasiets upplägg. Jag vill göra allt som kommer sen redan nu. I morgon vill jag ta studenten, på måndag kan jag åka upp till Rättvik och påbörja mitt sommarnöje och några veckor senare kan jag påbörja nån intressant säkerhetsutbildning eller läsa lite juridik, psykologi eller beteendevetenskap kanske.
Fast så lätt va det ju inte nej, det är bara att hänga kvar i skolans underbara värld och sitta och hänga på lektionerna. Det är faktiskt nästan två hundra dagar kvar.
Frågan är om jag kommer sakna det här när det väl är över? Jag tror verkligen inte det. Bra lärare kan man räkna på ena handens fingrar, puckade elever är som hundhår - de finns överallt och prov och läxor har nog aldrig varit min grej riktigt.
Samtidigt så är det ju en trygghet att veta vad man ska göra. Men har ändå 950kr i månaden och man är sällan sysslolös. Sen kommer jag sakna en hel del människor som jag bara delar skolan med och som är fantastiska. Visst, vi kan väl hålla kontakten, men det skulle kännas konstigt att gå och ta en fika med flera av dem. Läser nån av er det här ska ni veta att ni är underbara. Men bara om ni är dem jag syftar på, är det några av er som jag inte klarar av så kan ni bläddra neråt direkt.
Rent socialt kommer jag sakna massor och fälla många tårar, men i det stora hela så ska det bli skönt att komma bort från allt och börja leva mitt liv.
Det ska bli skönt när det tar slut! Jag tror att det kommer va den lyckligaste dagen hittills i mitt ganska korta liv. Jag kommer hoppa, skrika, dansa och njuta av varje sekund. Förstå att det äntligen är över!