bohm

Det är så jäkla trist att vara singel! Jag fattar inte hur folk orkar. Det värsta är att folk tycker att det är skönt att vara singel, då har man inga krav på sig och inga gränser eller att hålla sig till. Hur kul kan det vara i längden att bara hångla runt? Då tycker jag att det är bättre med en person som man älskar.

Nu är jag på desperat-humör. Lagom så där så att jag blir tokig. Det är kanske lite illa? Jag har jgort misstaget att bli tillsammans med någon "bara-för-att" och det var ingen bra idé. Det börjar med att jag kärar ner mig i allt och alla, sen hittar jag "den där" och blir tillsammans med henne och sen kommer jag på att det inte var den här personen jag blev tillsammans med för hon finns bara i mitt huvud.

Och den där tjejen i huvudet förresten, som bara finns där. Jag har haft mysko, realistiska drömmar där jag har en flickvän som är helt underbar. När jag vaknar upp så är jag så jäklarns lycklig och glad tills jag kommer på att jag inte vet hur hon ser ut och när jag väl inser det så kommer jag på att det är en dröm. Sen jämför jag tjejen med alla andra tjejer och genast finns det ingen som är jämförbar med denna drömkvinna.

Tänk va jobbigt om man var bisexuell. Jag tycker synd om dem som är det. Tänk va jobbigt att ha så mycket att välja på så fort man sätter näsan utanför dörren! Då kanske man ska vara glad att man är lite begränsad.

Näej, nu ska jag vara man och titta lite på DisneyChannel med pappa.

I mitt rum har jag byggt upp mitt eget altare. Det är inget religöst med kors och krusifix och sånt utan bara ett slags hål i väggen med ljus och en bildserie med tre bilder på en våg som slår mot tre stenar. Det betyder mycket för mig på flera sätt.

Bilderna kommer från min sommar i Rättvik - en av de bästa tiderna i mitt liv. De är tagna under en eftermiddag när det var riktigt oväder och påminner mig att mitt i det hårda vädret finns det något vackert. Hur svåra tider det än är så finns det något vackert i det.

Det är fem små värmeljus. Det första lyser för värme, det andra för ljuset, det tredje för mig, det fjärde för mina vänner och det femte för en betydande plats och allt som hör där till. Jag är tokig i ljus över huvud taget!

På sidorna står det en afrikansk mask och en liten kopia av en afrikansk trumma. De är min dröm om att åka till Östra Hornet i Afrika, Kenya eller Tanzania.

Ibland tänder jag ljusen bara för att det är vackert att se på, men oftast så tänder jag dem och sitter och tänker eller använder det som inspiration för att skriva av mig. Det är inte något som kostar en massa pengar och är svårt att få tag i. Tvärtom är det enkelt, billigt och det är bara jag som kan göra det med den beydelsen det har för mig.

Våga se, våga tro

Jag har länge velat åka ner till Israel, men aldrig kännt att det har varit varken läge eller möjligt. I våras fick jag höra om en grunkurs inom Svenska Kyrkan som skulle avslutas med en studieresa till Israel/Palestina. Det skulle bli subventionerat av Svenska Kyrkan och skulle inte ta så mycket tid. Trots att det blev ett otroligt lågt pris för hela paketet med fyra kurstillfällen och en veckas resa så förstod jag att jag inte skulle ha råd. Samtidigt så kände jag att på något sätt är det meningen att jag ska ner, så jag pratade med ungdomsledaren i min församling som hänvisade till kyrkoherden.
   Vid det här laget så tänkte jag bara på hur hård budget det är inom kyrkan, hur svårt det kan vara att få så stora bidrag som jag behövde och hur många led det kan behöva gå igenom för att få loss pengarna. Ändå så kände jag att det var meningen att jag skulle med på resan. Vad gör man? Det är bara att jobba vidare. 

Efter att mail försvunnit och allt hopp om att få åka börjat sjunka undan så ringer min mobiltelefon. Det är kyrkoherden, Bengt, som vill höra mer om den här kursen jag vill gå. Jag berättar det jag vet, vilket inte är allt för mycket, men han gillar det ändå. Vi kom fram till att det inte var någon mer i församlingen av de aktiva ungomarna som var behörig att söka kursen så Bengt lovade att ordna med bidrag.
   Jag fick fullt bidrag. 

Som jag nämnde innan så känns det på något sätt som att det är meningen att jag ska ner, eller snarare att det finns en mening med det. Det är inte bara en nöjesresa, det kommer att vara så mycket mer. Vad det innebär vet jag inte, men det ska bli riktigt kul att veta! Det har snurrat rung många tankar om vad det kan vara i mitt huvud. Jag tror i vilket fall att Gud vill att jag åker och att det kommer att hända något stort i o med resan.

Har du nu läst så här långt börjar du undra vad det är för fel på mig, men du kan vara lugn. Jag är inte farligare än vanligt. Det handlar om att lyssna och känna. Om du tar med din bästa vän och ställer er i ett ljudisolerat rum med ögonbindlar och hörselskydd, snurrade runt så att ni tappade bort varandra så lovar jag att du skulle känna av var din vän var och ni skulle hitta varandra direkt. Det här skulle ske utan ord eller några slags direktiv
   - det handlar om en känsla.

Resan är i sommar och när jag hittat meningen med min känsla så ska jag berätta den för er!
Våga tro, våga se

Det är illa. Laila Freivalds är utbildad jurist, arbetar som utrikesminister, har varit tillfälligt hyresråd för hyresnämnden i Västerås och är, för att toppa det hela, hatad av allas övervakare Svensk Media. Vad hade Freivalds kunnat göra snabbare än vad hon gjorde?

Jag tycker helt ärligt synd om Laila Freivalds, rent privat. Jag känner henne inte privat alls, men det spelar ingen roll. När Katastrofkommisionen så duktigt pekar ut utrikesministern för Sveriges sena aktioner kring Tsunamin så undrar jag om de förstår vad de egentligen gör. Ingen hade någonsin kunnat vara berädd på att miljoner kubikmeter vatten skulle skölja över Asien. 
"Flodvågskatastrofen kom utan förvarning. På några minuter hade över femhundra svenskar mist livet." skriver Laila Freivalds själv i ett uttalande 1/12 2005 som går att läsa på regeringens hemsida.

Jag menar, tänk om jag sagt till dig för två år sedan att det sköljt en våg långt upp på land som krävt 100.000-tals människors liv. Hade du ens trott på mig? Kunde du ana hur stort det var? För att lyckas med en hjälp- och räddningsaktion behöver man ha fakta om hur stor katastrofen är och när man väl fått det så måste man organisera sig på ett globalt plan.

För nån vecka sedan så lyssnade jag på radionyheterna där man intervjuade en räddningsman från södra delarna av landet. Han var ansvarig operativt för aktionerna i söder under blåsovädret strax efter Tsunamin. Han vittnade om hur folk levde på lite mat, fick värme från en gaslåga och kunde inte ringa efter hjälp. Den katastrofen drabbade tusentals svenskar, ingen ansvarig politiker fick krav från kära Svensk Media med kvällspressen i spetsen att avgå - trots så många drabbade och att många slantar försvann när extrapersonal kallats in, m.m...

Nej, klanka inte ner på en politiker om ni inte klarar av att ta alla, kära Svensk Media.