Skype is the shit
Mye drog till Nordirland för ett tag sen, Anna tar flykten till téet i England. Jag började få panik. Hatar mailkontakt på lång sikt, det dör ut. Och samtal i telefon är ju svindyrt. Så började jag fundera över alternativ. Plötsligt dök Skype upp i huvudet.
Loggade in på Skype för att snacka med Mye för nåt tag sen, men det krånglade bara. Nu när jag gick in för nån dag sen så märkte jag att det faktiskt inte kostar så mycket att ringa till fasta telefoner. Det är till och med TOKBILLIGT om man väljer ett bra abbonemang. Nu abbonerar jag på en tjänst som gör att jag ringer kostnadsfritt till alla fasta telefoner i Europa. Det är fett nice!
Samma kväll slog jag en signal till Mye. Vi snackade nästan en timme och samtalet kostade inte ett piss. Då blir jag glad. :D
Så nu ber jag er, kära vänner. ÅK UTOMLANDS SÅ ATT JAG KAN FÅ SNÅLSPARA MASSA PENGAR!! Försvinn, kolla in Finnland eller nåt sånt kul. Bara det finns en fast telefon där så jag kan ringa er. Så, ÅK! Jag vill ringa utomlands!! :O
Vägen mot det rosa kortet - del 2
Haha, läste nyss mitt inlägg om min uppkörning. Måste stolt säga att den läsningen rekomenderas! Har precis allt en berättelse behöver; närvaro, ärlighet och ett lyckligt slut. Men nu måste jag få snabbt lägga in vad som händer härom veckan.
Jag var inne hos min optiker och hade provat linser. När jag kommer upp från synundersökningen i källaren så mitt framför mig står en förvånad Körskolelärar-Kjell och tittar på mig som att vi känner varandra, men han inte är säker på att det är jag.
"Nemen tjena, Andreas!"
Kjell, som förövrigt är stans skönaste körskolelärare och lär ha haft ett hundratal elever på två och ett halvt år sen jag körde upp och ett ännu större gäng innan det, kom ihåg vad jag hette och mindes våra samtal i bilen. Det va grymt skönt. Kändes jäkligt kul att han mindes just mig. Grejen var att hade jag kuggat på uppkörningen så hade jag inte varit för besviken. Fan, det va så jäkla schysst att snacka med Kjell och öva fickparkering.
Helt ärligt, Kjell kommer nog nästan tio-i-topp på listan "Om jag någon gång skulle bli gay så skulle jag satsa på..." och har en ganska god placering där.
Okej. det låter fånigt, men Kjell på Aros Trafikskola i Västerås is the shit.
Har tänkt ...
Hmm...
1) Det är ett enkelt sätt att visa att man är med
2) Man stödjer ju faktiskt organisationen
3) Trots allt så är det ju bra med lite PR för föreningen...
4) Prismässigt så är det ju ingen skillnad mot i butiken!
5) Vissa grejer får man ju billigt eller gratis
Nej det här håller inte. Jag är körd. Jag är en reklamnisse. Eller är det fel? Vissa grejer kan jag ju ha bara för att de är sköna, snygga eller så. Jag väljer ju ändå att jag vill ha dom liksom, ingen tvingar mig ju. Undrar vad BlondinBella skulle ha sagt nu... :S
Jaja, det va lite grå nattankar om reklamkläder.
Nytt startskott
Jobbet som ungdomsledare ute i Irsta rullar på. Det händer grejer man kan lära sig saker på varje dag om inte ännu oftare. Till det här så tillkommer det plugg (dags att plugga upp gymnasiekurser så jag kan plugga vidare nånting) men det är lite oklart hur mycket. Skolan tyckte att jag skulle hinna med tre kurser (svenska a, samhäll a, historia a) fram tills i februari, parrallelt med att jag jobbar 75% i kyrkan. Yeay, jag gillar folk som tänker logiskt och ser till folks hälsa.
Sen i början av sommaren så har jag varit snudd på äckligt bitter. Dels så har det blivit en humorgren jag utforskar och trivs med, men tror fan att jag är så bitter som det faktiskt verkar ibland. Men det är väl inte så konstigt heller kan jag tycka, jag tycker att jag förtjänar att få vara lite bitter över saker (typ att jag blev erbjuden att åka till Jerusalem sex månader som volontär men va tvungen att tacka nej pga jobb och lägenhet här hemma. Jippi liksom...)
För att få utlopp för alla känslor så har teatern hittat in i mig igen. Det började hända saker i april nån gång och sen har det fortsatt. Jag har skrivit på manus, hoppat in och gjort någon jätteminiroll i amatörteaterföreställningar och fått småregissera lite. Pga plugg och jobb så har jag fått lägga ner ett eget teaterprojekt och dessutom halvt kliva av ett annat i brist på tid. Även om jag vet att det är så det måste vara och att det kommer göra bra saker för mig (jag menar, pengar behöver man och det är ju fan inte fel att skaffa en vettig framtid nångång) så känns det ändå dumt fel och jobbigt att inte få göra något som ger mig lite utlopp för kreativitet och känslor. Men det är väl kul att andra får möjlighet att göra det istället, jag missunnar inte dom. Inte ett dugg. (okej, det för att vara tydligt; det där va den lilla humorgrenen jag trivs med som talade. vi funkar ganska bra ihop men människor verkar ha svårt att skilja på när vi samspelar och jag bara är bitter, så jag väljer att va lite tydlig istället. Ursäkta om jag stal din dyrbara tid med en utläggningen bara för att slippa svara på frågor sen. verkligen, förlåt. ) (Det sista i parentesen va också lilla humorgrenen som talade)
Nu har jag två jobb och en sysselsättning i huvudet. Här kommer tankar kring dom...
Regissör - Stäng munnen och läs istället. Gillar att få hålla på med teater och arbeta fram något som kommer innifrån och där flera är delaktiga för att nå ut till en publik. Göra något bra och värdefullt på scen som ger något till dom som är där och upplever.
Präst - känns som som att det kommer sluta där ändå.... Jag menar, kyrkan är ett viktigt ställe för mig, Gud är en både självklar och nödvändig del av mitt liv, jag gillar att berätta, jag är ganska bra på att lyssna, jag hatar att redovisa mina arbetstimmar - kan det bli bättre liksom??
Ordningsvakt - Funderade ju helt seriöst på att bli något inom det området och leva på det. Nu vill jag mer ha det som hobby och extrajobb medan jag pluggar och sånt sen. Låter inte det vettigt?
Med andra ord, mitt liv är liksom mitt i allt just nu. Den här tiden är liksom livets trampolin. Jag tror jag ramlade av.