Likbil och kista
En förmiddag i förra veckan blev jag uppplockad av Begis som kom i en svart volvo med gardiner för dom långa bakrutorna. Han berättade lite om dagen och vad som skulle hända och vilka vi skulle träffa och var vi skulle ta vägen. Det var långt ifrån det enda vi pratade om, vi är ju bekanta sedan tidigare och själva grejen att sitta i en likbil kändes inte något mer annorlunda än en pickup eller liknande. Det kanske ska tilläggas att vi inte hade någon med oss i bakluckan ännu.
Vi åkte iväg till Hovdestalund (kyrkogård, krematorie och kylrum i Västerås), öppnade upp bilen, gjorde klart för att skjuta in kistan och gick i huset. Dom första vi får syn på är några kistbärare som har arbete i det större kapellet den här dagen och en av vaktmästarna på bygget. Begis känner dom sen tidigare och det blir hej, goddag och allt annat som brukar sägas på jobbet en vanlig dag. Bredvid oss står det fyra kistor och en av dom är den som vi ska hämta. Begis tar en truck och ska köra ut kistan men det blir lite för trångt för trucken så jag får idéen att hjälpa till genom att flytta en av kistorna bredvid. Till min förvåning fick jag ta i och på två sekunder så hade följande tankar gått genom mitt huvud, ungefär:
"Just ja, det ligger ju faktiskt en människa i den här. En människa kan ju väga 70-80kilo. Väger den här så mycket. Det ligger ju någon i kistan, jag just det..."
På plats i bilen så åker vi till begravningen. Just då kändes det nästan lite kostigt att vara så opåverkad av att jobba så nära döden, och att alla inne i fikarummet innan faktiskt kunde skratta och vara glada, prata om semester för två år sen ena sekunden för att i nästa prata om begravningen nästa vecka. Den tanken kom tillbaka flera gånger.
Väl framme ställer vi kistan på plats och lägger blommorna vackert tillrätta. Begis tänder sin vana trogen ett ljus i en liten mässingsängel och ställer på kistan. Allt är klart. Dom anhöriga kommer och gudstjänsten rakt igenom så kan jag inte undgå att beröras av vackra ord och minnen, tårar som rinner och leenden och klappar på kistan. Då och då kastar jag en liten kik på vaktmästaren som står längst bak hos mig och Begis. Begis kikade jag på ett par gånger också. Ingen av dom verkade riktigt fastna i stämningen och jag antog väl att dom varit med om det så många gånger förut att dom blivit lite avtrubbade eller lärt sig att ta avstånd från sina känslor i såna här stunder.
Begravningen gick bra och vi åkte tillbaka, lämnade in kistan igen på Hovdestalund och träffade på gubbarna i kistbärarlaget igen, några andra begravningsbyråer som också hade arbete där den dagen och någon för mig ny vaktmästare. Prat igen, en kaffe i fikarummet och sen tillbaka med bilen.
Nu har jag gått och tänkt lite på den där dagen. Det är nog en av dom mer annorlunda dagarna i mitt liv hittills. Jag har varit in i kylrum med konfirmander, varit på begravning privat och pratat om sånt här många gånger men aldrig gjort något såhär nära döden på något vis. Borde inte det här påverka mig ganska mycket? Borde man inte bli förstörd av att jobba med sånt här? Nej.
Som tidigare nämnt så har jag levt i tron att man måste skaffa sig en distans till sitt arbete för att klara av det. Distans är helt fel ord. Det handlar om en relation och ett förhållande. Det här är ett jobb där man måste vara nära sina och andras känslor, där finns ingen som helst distans. Det gäller att vara såpass nära sina känslor och tankar kring döden och dom avlidna så att man kan vara sig själv och själv känna att man visar respekt för situationen och dom inblandade. Hoppas att någon förstår hur jag tänker när jag säger så.
I veckan ska jag ut igen. Jag hoppas att det blir lika spännande.
Vi åkte iväg till Hovdestalund (kyrkogård, krematorie och kylrum i Västerås), öppnade upp bilen, gjorde klart för att skjuta in kistan och gick i huset. Dom första vi får syn på är några kistbärare som har arbete i det större kapellet den här dagen och en av vaktmästarna på bygget. Begis känner dom sen tidigare och det blir hej, goddag och allt annat som brukar sägas på jobbet en vanlig dag. Bredvid oss står det fyra kistor och en av dom är den som vi ska hämta. Begis tar en truck och ska köra ut kistan men det blir lite för trångt för trucken så jag får idéen att hjälpa till genom att flytta en av kistorna bredvid. Till min förvåning fick jag ta i och på två sekunder så hade följande tankar gått genom mitt huvud, ungefär:
"Just ja, det ligger ju faktiskt en människa i den här. En människa kan ju väga 70-80kilo. Väger den här så mycket. Det ligger ju någon i kistan, jag just det..."
På plats i bilen så åker vi till begravningen. Just då kändes det nästan lite kostigt att vara så opåverkad av att jobba så nära döden, och att alla inne i fikarummet innan faktiskt kunde skratta och vara glada, prata om semester för två år sen ena sekunden för att i nästa prata om begravningen nästa vecka. Den tanken kom tillbaka flera gånger.
Väl framme ställer vi kistan på plats och lägger blommorna vackert tillrätta. Begis tänder sin vana trogen ett ljus i en liten mässingsängel och ställer på kistan. Allt är klart. Dom anhöriga kommer och gudstjänsten rakt igenom så kan jag inte undgå att beröras av vackra ord och minnen, tårar som rinner och leenden och klappar på kistan. Då och då kastar jag en liten kik på vaktmästaren som står längst bak hos mig och Begis. Begis kikade jag på ett par gånger också. Ingen av dom verkade riktigt fastna i stämningen och jag antog väl att dom varit med om det så många gånger förut att dom blivit lite avtrubbade eller lärt sig att ta avstånd från sina känslor i såna här stunder.
Begravningen gick bra och vi åkte tillbaka, lämnade in kistan igen på Hovdestalund och träffade på gubbarna i kistbärarlaget igen, några andra begravningsbyråer som också hade arbete där den dagen och någon för mig ny vaktmästare. Prat igen, en kaffe i fikarummet och sen tillbaka med bilen.
Nu har jag gått och tänkt lite på den där dagen. Det är nog en av dom mer annorlunda dagarna i mitt liv hittills. Jag har varit in i kylrum med konfirmander, varit på begravning privat och pratat om sånt här många gånger men aldrig gjort något såhär nära döden på något vis. Borde inte det här påverka mig ganska mycket? Borde man inte bli förstörd av att jobba med sånt här? Nej.
Som tidigare nämnt så har jag levt i tron att man måste skaffa sig en distans till sitt arbete för att klara av det. Distans är helt fel ord. Det handlar om en relation och ett förhållande. Det här är ett jobb där man måste vara nära sina och andras känslor, där finns ingen som helst distans. Det gäller att vara såpass nära sina känslor och tankar kring döden och dom avlidna så att man kan vara sig själv och själv känna att man visar respekt för situationen och dom inblandade. Hoppas att någon förstår hur jag tänker när jag säger så.
I veckan ska jag ut igen. Jag hoppas att det blir lika spännande.
Kort om dubbelmoralspolitik
Är medlem i De Gröna och trivs bra med deras politik på papper. Eller nej, det är väl det jag inte gör för det är så jävla massa papper. Ett utskick i kvartalet eller så vore ju lite lagom, men det dimper ju ner grejer i lådan titt som tätt! Hade det varit brev hade jag varit populär och hade det varit lönecheckar hade jag varit miljonär. Nu vette fan...
Är det någon som saknar en skog så ligger den i min pappersinsamling!
Är det någon som saknar en skog så ligger den i min pappersinsamling!
Förstå sig själv
I ganska precis ett år har jag haft en person med mig och inte kunnat släppa. I helgen så sågs vi, pratade en del, grät, känslor snurrade hos mig och jag började förstå vilket svin jag har varit senaste halvåret. Jag har varit svartsjuk fast jag själv haft roligt. Kommit med kommentarer bara för att visa att jag inte mår bra, spytt skit för mig själv om mina närmsta i någonslags självbevarelsedrift som jag inte själv kan förklara ordentligt. Igår ringde jag och bad om ursäkt och försökte förklara. Jag hade ingen vettig förklaring men blev förlåten.
Hemma i Västerås samma kväll så lyssnade jag på en föreläsare som snackade om det här med val i livet. Vi väljer vad vi ska göra. Det är ingen nyhet, men hans livsberättelse grep mig när jag insåg att jag i princip skulle kunna göra samma sak. Killen som snackade hette Tony Berglund och har varit med om betydligt värre grejer än vad jag har varit, och vad jag tror att jag kommer vara, med om. Men som sagt, i princip. Jag tror inte att jag kommer att försöka ta livet av min mamma med en sax eller söka till främlingslegionen för att få utlopp för mina aggrissioner men jag tror att både jag och han har lätt att skaffa tunnelseendet. När det blir jobbigt så kan inte jag ta in det positiva och när jag väl gör det så bryter jag ihop och bara gråter när jag väl inser att det jag gör och den jag är faktiskt uppskattas.
Tony Berglund pratade också om hur man vänder sin egna taskiga självbild mot andra. Det man själv är osäker över vänder man mot andra och försöker göra sig starkare på så sätt. Jag mådde dåligt och över att en tjej inte tyckte om mig och valde att vända det till att hon skulle må dåligt, att hennes liv vad fel och inte mitt. Det här är inget okänt begrepp men det är första gången som jag så tydligt kunde se det hos mig själv.
Det som på något vis vad så skönt är att jag tvekade att gå till kyrkan och lyssna på Tony igår kväll. Jag orkade inte för att jag mådde så dåligt över att själv inte kunna förklara den här delen av mig själv. För mig kom det här snacket som ett klart bönesvar och nu känns allt lite lättare. Kanske bara några gram av flera kilo, men lik förbannat lättare!
Det här är inte en snyfthistoria, det är ingen frälsningshistoria eller något annat. Det är heller inte något ovanligt. Då menar jag inte händelsen i sig utan själva fenomenet att kasta dom känslor man själv inte kan kontrollera på någon annan. Nu kan jag förklara för både mig själv och andra va fan jag har sysslat med i nära ett halvår och varför allt har blivit som det har blivit. Jag gjorde valet att dra med en av dom jag älskar mest ner med mig. Nu har jag gjort ett nytt val, att göra allt jag kan för att förstå mig själv och lyssna till det jag har inom mig.
Tack Tony, din snack behövdes där och då.
Tack Linnéa, du behövdes då och du behövs nu.
Hemma i Västerås samma kväll så lyssnade jag på en föreläsare som snackade om det här med val i livet. Vi väljer vad vi ska göra. Det är ingen nyhet, men hans livsberättelse grep mig när jag insåg att jag i princip skulle kunna göra samma sak. Killen som snackade hette Tony Berglund och har varit med om betydligt värre grejer än vad jag har varit, och vad jag tror att jag kommer vara, med om. Men som sagt, i princip. Jag tror inte att jag kommer att försöka ta livet av min mamma med en sax eller söka till främlingslegionen för att få utlopp för mina aggrissioner men jag tror att både jag och han har lätt att skaffa tunnelseendet. När det blir jobbigt så kan inte jag ta in det positiva och när jag väl gör det så bryter jag ihop och bara gråter när jag väl inser att det jag gör och den jag är faktiskt uppskattas.
Tony Berglund pratade också om hur man vänder sin egna taskiga självbild mot andra. Det man själv är osäker över vänder man mot andra och försöker göra sig starkare på så sätt. Jag mådde dåligt och över att en tjej inte tyckte om mig och valde att vända det till att hon skulle må dåligt, att hennes liv vad fel och inte mitt. Det här är inget okänt begrepp men det är första gången som jag så tydligt kunde se det hos mig själv.
Det som på något vis vad så skönt är att jag tvekade att gå till kyrkan och lyssna på Tony igår kväll. Jag orkade inte för att jag mådde så dåligt över att själv inte kunna förklara den här delen av mig själv. För mig kom det här snacket som ett klart bönesvar och nu känns allt lite lättare. Kanske bara några gram av flera kilo, men lik förbannat lättare!
Det här är inte en snyfthistoria, det är ingen frälsningshistoria eller något annat. Det är heller inte något ovanligt. Då menar jag inte händelsen i sig utan själva fenomenet att kasta dom känslor man själv inte kan kontrollera på någon annan. Nu kan jag förklara för både mig själv och andra va fan jag har sysslat med i nära ett halvår och varför allt har blivit som det har blivit. Jag gjorde valet att dra med en av dom jag älskar mest ner med mig. Nu har jag gjort ett nytt val, att göra allt jag kan för att förstå mig själv och lyssna till det jag har inom mig.
Tack Tony, din snack behövdes där och då.
Tack Linnéa, du behövdes då och du behövs nu.