Demokratins osynliga grundsten
När Turteatern sätter upp en föreställning av SCUM-manifestet så blir det ramaskri. Society for Cutting Up Men handlar om att döda alla män för en bättre värld. Skådespelaren blir utsatt för dödshot, liksom sina kvinnliga kamrater i produktionen. Att pjäsens regissör är man och trots detta är med i projektet som konstnärlig ledare och har tagit sig an texten tillsammans med skådespelaren har inte varit relevant i debatten. Varför ställer sig en man bakom och mitt i en föreställning byggt på ett manifest av en redikalfeministisk författare som vill utplåna alla män?
Att vi lever i ett samhälle där män än så länge har en starkare position och där män oftare tar för sig, det är inget nytt. Det underliggande i det fakta måste vi göra något åt. Ett sätt är att provocera. Men måste provokation vara utformat efter våra egna åsikter eller kan det vara en förstärkt och uppblåst bild av vad vi ser? När politiker ger saker enorma propotioner och smutskastar varandra i riksdagen med indirekta påhopp så blir det sällan tidningsrubriker men när man i kulturen uppmärksammar det mansdominerade samhället så blir det till något fult och hemskt.
När vi killar i klassen på högstadiet fick gå till kvinnohuset i Västerås och höra att män är svin och slår sina fruar så la det grundet till min skeptism kring feminism. Jag gillar inte ordet. Jag gillar innehållet, men inte ordet på grund av att jag fick uppkört i ansiktet att risken att jag skulle bli en mansgris med självtagen rätt att vara herre i mitt eget hus. Hade jag istället fått se den här pjäsen i skolan och sen diskuterat innehållet efteråt så hade min synd på begreppet feminism sett annorlunda ut. Jag blir jäkligt glad när jag hör att man i flera gymnasieklasser ska gå och se den här föreställningen. Det ger hopp.
Om jag hinner och kan ska jag gå och se föreställningen SCUM manifestet på Turteatern. Jag hoppas att många kommer att ta chansen. Särskilt dom som ställer sig på tvären till att den ens ska få sättas upp innan dom själva har sett den.
Kultur måste få vara brett när det handlar om ifrågasättande. Kultur måste få ha sitt utrymme för att spegla vårat samhälle. Kultur måste få ha sin plats för att vi ska upptäcka saker hos oss själva och vår omgivning.
Att vi lever i ett samhälle där män än så länge har en starkare position och där män oftare tar för sig, det är inget nytt. Det underliggande i det fakta måste vi göra något åt. Ett sätt är att provocera. Men måste provokation vara utformat efter våra egna åsikter eller kan det vara en förstärkt och uppblåst bild av vad vi ser? När politiker ger saker enorma propotioner och smutskastar varandra i riksdagen med indirekta påhopp så blir det sällan tidningsrubriker men när man i kulturen uppmärksammar det mansdominerade samhället så blir det till något fult och hemskt.
När vi killar i klassen på högstadiet fick gå till kvinnohuset i Västerås och höra att män är svin och slår sina fruar så la det grundet till min skeptism kring feminism. Jag gillar inte ordet. Jag gillar innehållet, men inte ordet på grund av att jag fick uppkört i ansiktet att risken att jag skulle bli en mansgris med självtagen rätt att vara herre i mitt eget hus. Hade jag istället fått se den här pjäsen i skolan och sen diskuterat innehållet efteråt så hade min synd på begreppet feminism sett annorlunda ut. Jag blir jäkligt glad när jag hör att man i flera gymnasieklasser ska gå och se den här föreställningen. Det ger hopp.
Om jag hinner och kan ska jag gå och se föreställningen SCUM manifestet på Turteatern. Jag hoppas att många kommer att ta chansen. Särskilt dom som ställer sig på tvären till att den ens ska få sättas upp innan dom själva har sett den.
Kultur måste få vara brett när det handlar om ifrågasättande. Kultur måste få ha sitt utrymme för att spegla vårat samhälle. Kultur måste få ha sin plats för att vi ska upptäcka saker hos oss själva och vår omgivning.