Månadens poet
Andreas Bohm är ju inte bara bloggare utan också allkonstnär. Okej, ska inte ta för mycket, men jag skriver musik och är kulturfreak. Nu är jag upptäckt! Lokalblaskan som jag annars hånar har numera upptäckt mig och kommer att publicera mina texter på tidningens hemsida under kategirin UNG. Det kommer va värsta bilden tror jag, har inte sett den. Fotografen va skön - helt i min stil.
Kolla in vad de skriver om mig och ögna igenom lite texter. Skriver ni ut sidan kan jag signera den!
Från den 1 april (hahaha) finns en liten artikel publicerad på www.vlt.se/ung! Yeay...
Frid!
Kolla in vad de skriver om mig och ögna igenom lite texter. Skriver ni ut sidan kan jag signera den!
Från den 1 april (hahaha) finns en liten artikel publicerad på www.vlt.se/ung! Yeay...
Frid!
Ett steg närmre
I höstas började vi med en kurs i att sätta upp en föreställning. Nu är det klar. Det innebär att större delen av musiken är klart för min del i skolan. Då när vi började ville jag bara bort. det var inte nån vidare organisation - alla ville bestämma och det blev massa bakom-ryggen-snack kors och tvärs. Nu är det dagen efter nionde och sista föreställningen, allt ska plockas av scenen och jag har världens värk i nacke och rygg.
Folk tror nog inte att det är så ansträngande att stå på scen. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag bara stått still, knappt sagt nåt och ändå var det så jobbigt? Att stå på en scen innebär fokus, konscentration och en helvetes massa energi! Vi har haft två föreställningar om dagen i en veckas tid och totalt vecje dag har jag stått på scen trettio minuter eller nåt sånt. Ändå har jag somnat tidigt om kvällarna och knappt tagit mig upp på mornarna.
Jag har gjort lite olika scenprylar och tycker att det är skitskoj. Störst i bagaget var en ABB-fest som jag vart tillfrågad att agera på. Från början lät det som en tvåhundra personersgrej men det visade sig vara ett tusen pers i sällskapet där majoriteten var chefsnissar. Det var intensivt jobb i en vecka för att få till det och en jäkla energi för att klara av det direkta scenjobbet och jag var ganska trött efteråt. Skolföreställningen nu var samma sak, fast istället för en engångsgrej körde vi det nio gånger. Nio gånger.
Idag ska vi röja av scenen, men nacken säger ifrån redan nu när jag sitter och skriver. Jag har gått och spänt mig i två veckor och laddat järnet. Jag tror nog att de andra klarar sig bättre utan mig.
Tack alla som bidragit till en veckas knasiga upptåg, absurda pausinnehåll och helt sjuka kommentarer.
Andreas Bohm
Musikestet
Folk tror nog inte att det är så ansträngande att stå på scen. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag bara stått still, knappt sagt nåt och ändå var det så jobbigt? Att stå på en scen innebär fokus, konscentration och en helvetes massa energi! Vi har haft två föreställningar om dagen i en veckas tid och totalt vecje dag har jag stått på scen trettio minuter eller nåt sånt. Ändå har jag somnat tidigt om kvällarna och knappt tagit mig upp på mornarna.
Jag har gjort lite olika scenprylar och tycker att det är skitskoj. Störst i bagaget var en ABB-fest som jag vart tillfrågad att agera på. Från början lät det som en tvåhundra personersgrej men det visade sig vara ett tusen pers i sällskapet där majoriteten var chefsnissar. Det var intensivt jobb i en vecka för att få till det och en jäkla energi för att klara av det direkta scenjobbet och jag var ganska trött efteråt. Skolföreställningen nu var samma sak, fast istället för en engångsgrej körde vi det nio gånger. Nio gånger.
Idag ska vi röja av scenen, men nacken säger ifrån redan nu när jag sitter och skriver. Jag har gått och spänt mig i två veckor och laddat järnet. Jag tror nog att de andra klarar sig bättre utan mig.
Tack alla som bidragit till en veckas knasiga upptåg, absurda pausinnehåll och helt sjuka kommentarer.
Andreas Bohm
Musikestet
Framtiden är här
Tills i förrgår hade jag planerat att flytta till Falun i höst och jobba och må bra. Istället ska jag nog göra ett volontärår på Stiftsgården i Rättvik, men det var verkligen inte helt självklart till en början.
Jag har fastnat på Stiftsgården (för er som inte riktigt vet vad Stiftsgården är så kan ni kolla lite på min bloggning "Himlen finns i Dalarna" från december 2005). Jag jobbade med konfirmander tre veckor i somras och när tiden var slut så var jag helt slut fysiskt, men psykiskt har jag nog aldrig mått bättre. Det finns utrymme för mig som person, jag blir sedd och hörd och samtidigt så finns det tid att kunna vara för sig själv och bara tänka och må bra. Nåt sånt är ganska ovanligt hemma i den vanliga vardagen.
Redan för länge sen så bestämde jag mig för att vara volontär ett år. Det jobbiga med det är att det är väldigt mycket köksjobb och jag är en person som inte klarar av sånt riktigt så efter ett tag bestämde jag mig för att jag annat och istället försöka vara uppe på gården mycket ändå. En Falunflytt blev planerad och det är vad jag har tänk på senaste månaderna. Men så för två dagar sen så kände jag att "nej, jag vill vara på gården ett år och köksgrejen måste väl kunna gå att lösa?!".
Så jag skickade ett mail till ansvarige för volontärerna och förklarade läget. Jag ifrågasatte om det inte var möjligt att jag kunde få ha merdelen av jobbet på vaktmästeriet, musik eller program.
Idag kom svaret.
Vad jag kan tyda så ser det positivt ut. Jag tror att det är meningen att jag ska vara i Rättvik, det är som att det finns en magnet där som drar mig till sig. Det känns helt rätt med andra ord.
Nu är det här en kort version av historien, så ni som skummar genom allt för att det var mycket text: Det här skrevs för att ni ens skulle orka skumma. Det har varit många turer fram och tillbaka, men hela tiden så har jag kännt att jag vill ju och att jag borde. Nu vet jag att det aldrig har kännts så bra som nu när jag har bestämt mig för att flytta till gården.
Jag tror på Gud och jag tror att han har en plan med det här. Nån gång kanske jag kan få berätta för er vad den planen var.
Jag har fastnat på Stiftsgården (för er som inte riktigt vet vad Stiftsgården är så kan ni kolla lite på min bloggning "Himlen finns i Dalarna" från december 2005). Jag jobbade med konfirmander tre veckor i somras och när tiden var slut så var jag helt slut fysiskt, men psykiskt har jag nog aldrig mått bättre. Det finns utrymme för mig som person, jag blir sedd och hörd och samtidigt så finns det tid att kunna vara för sig själv och bara tänka och må bra. Nåt sånt är ganska ovanligt hemma i den vanliga vardagen.
Redan för länge sen så bestämde jag mig för att vara volontär ett år. Det jobbiga med det är att det är väldigt mycket köksjobb och jag är en person som inte klarar av sånt riktigt så efter ett tag bestämde jag mig för att jag annat och istället försöka vara uppe på gården mycket ändå. En Falunflytt blev planerad och det är vad jag har tänk på senaste månaderna. Men så för två dagar sen så kände jag att "nej, jag vill vara på gården ett år och köksgrejen måste väl kunna gå att lösa?!".
Så jag skickade ett mail till ansvarige för volontärerna och förklarade läget. Jag ifrågasatte om det inte var möjligt att jag kunde få ha merdelen av jobbet på vaktmästeriet, musik eller program.
Idag kom svaret.
Vad jag kan tyda så ser det positivt ut. Jag tror att det är meningen att jag ska vara i Rättvik, det är som att det finns en magnet där som drar mig till sig. Det känns helt rätt med andra ord.
Nu är det här en kort version av historien, så ni som skummar genom allt för att det var mycket text: Det här skrevs för att ni ens skulle orka skumma. Det har varit många turer fram och tillbaka, men hela tiden så har jag kännt att jag vill ju och att jag borde. Nu vet jag att det aldrig har kännts så bra som nu när jag har bestämt mig för att flytta till gården.
Jag tror på Gud och jag tror att han har en plan med det här. Nån gång kanske jag kan få berätta för er vad den planen var.