Högt i tak ger ekot ingen kan överrösta
Likt Svenska kyrkan befinner sig partiet i krisen som kommit ur en tid då tvivlare söker nya möjligheter till svar och lösningar. Organisationen svarar med att öppna upp för olika tankar och välkomnar alla att komma in och tycka och tänka som man vill. Det pratas om högt i tak - filket skapar ett eko som ingen klarar av att överrösta.
Socialdemokraterna kommer aldrig att få en majoritet i riksdagen igen. Dom tidigare stöttande väljare som nu har valt att lägga sin röst på högerblocket kommer kanske åter tillbaka till den solidariska sidan, men kommer då att sprida sig mellan mp, västern och sossarna. Det här tror jag att vi kommer märka av redan till nästa val. Anledningen till att detta skulle ske är att dom som missnöjesröstat på högern nu senaste två valen har sökt sig dit för en enklare politik med tydlig riktning, vilket dom inte kunnat få i socialdemokraternas extremt spretiga politk.
Moderaterna kommer ställas inför samma problem. Den så kallade moderniseringen av partiet kommer att genomskådas och ifrågasättas allt mer vilken kommer att leda till ett liknande ras som det nuvarande för sossarna. Dock inte att liknas med krisen som nu drabbat socialdemokraterna, mycket för att mediadrevet inte verkar drabba den blå sidan lika hårt som den röda.
Socialdemokraterna skulle vinna på att splittras upp i två partier. En grupp Socialliberaler som blir ett mer högervänligt parti och en grupp Socialdemokrater som fortsätter strida för dom mer traditionella värderingarna i partiet, dom värderingarna som efterfrågats av väljare som gått till moderaterna.
Men, det är min tro och önskan. Det är väl inget som kommer att hända. Båda grupperna inom partiet är rädda att tappa väljare genom att göra för stora förändringar. Dom kommer fortsätta stå och trampa bra länge innan någon förändring ska träda i kraft. Nästa partiledare kommer ha stora problem att hålla ihop problemet och undanslippa överdrivet nitiska och påträngande mediala granskningar som inte tar hänsyn till ett männskligt värde.
Demokratins osynliga grundsten
Att vi lever i ett samhälle där män än så länge har en starkare position och där män oftare tar för sig, det är inget nytt. Det underliggande i det fakta måste vi göra något åt. Ett sätt är att provocera. Men måste provokation vara utformat efter våra egna åsikter eller kan det vara en förstärkt och uppblåst bild av vad vi ser? När politiker ger saker enorma propotioner och smutskastar varandra i riksdagen med indirekta påhopp så blir det sällan tidningsrubriker men när man i kulturen uppmärksammar det mansdominerade samhället så blir det till något fult och hemskt.
När vi killar i klassen på högstadiet fick gå till kvinnohuset i Västerås och höra att män är svin och slår sina fruar så la det grundet till min skeptism kring feminism. Jag gillar inte ordet. Jag gillar innehållet, men inte ordet på grund av att jag fick uppkört i ansiktet att risken att jag skulle bli en mansgris med självtagen rätt att vara herre i mitt eget hus. Hade jag istället fått se den här pjäsen i skolan och sen diskuterat innehållet efteråt så hade min synd på begreppet feminism sett annorlunda ut. Jag blir jäkligt glad när jag hör att man i flera gymnasieklasser ska gå och se den här föreställningen. Det ger hopp.
Om jag hinner och kan ska jag gå och se föreställningen SCUM manifestet på Turteatern. Jag hoppas att många kommer att ta chansen. Särskilt dom som ställer sig på tvären till att den ens ska få sättas upp innan dom själva har sett den.
Kultur måste få vara brett när det handlar om ifrågasättande. Kultur måste få ha sitt utrymme för att spegla vårat samhälle. Kultur måste få ha sin plats för att vi ska upptäcka saker hos oss själva och vår omgivning.
Norge får väl skylla sig själva...
Jag utgår från att det norska domstolsförfarandet liknar det svenska med åklagare, domare, försvarare och nämndemän. Det innebär att rätten består av en vettig människa som sköter själva förfarandet och ser till att det sköts fint, ett par privatpersoner som ska döma historien, en som anser att den åtalade är skyldig och en som får betalt för att säga att han inte är det och dessutom kan tjäna en smula prestige genom att ordna det så fint att personen faktiskt blir friad eller i alla fall får ett sänkt straff.
Med det här vill jag inte ha sagt att försvarsadvokaten är djävulens utsände. Åklagaren och försvarare tar ofta samma sup och har en avancerad form av retoriken som börjar användas under mellanstadiet när man förstått att man inte kan anklagas för något om det inte finns bevis för det. Det tråkiga är att på mellanstadiet så kan läraren ta till så kallat sunt förnuft och logik i sitt sätt att se på situationen och att "döma" medan domaren och nämndemännen har svensk lag att gå på, vilket svart och vitt innebär att den åtalade är oskyldig till allt som inte går att bevisa med hjälp av vittnen eller teknisk bevisning.
Absolut så är försvarsadvokaten en demokratisk grundförutsättning. Den åtalade ska ha hjälp av en kunnig person för att få en rättvis dom. Det tråkiga är att domen i dag sällan blir rättvis. Ju bättre försvarare du har ju bättre klarar du dig. I Breiviks fall har det gått så långt att dom skyller antalet döda på att polisen inte kom ut och grep Breivik tidigare, eftersom att han erbjöd att överlämna sig. Man skyller på att det har varit för dålig säkerhet kring Utöya och regeringskvarteret. Herregud...
Breivik har skjutit ihjäl människor, orsakat stora samhällsskador på såväl materia som demokrati. Breivik har valt att fortsätta skjuta istället för att lugnt och stilla invänta polis. Skulle polisen ha litat blint på uppgifterna som denna "terrorist" har lämnat över telefon, att han var ensam och att han frivilligt skulle överlämna sig? Skulle dom inte ha förberett insatsen för att själva kunna gå in på ett säkert sätt?
Utöya är ett ungdomsläger för politiskt engagerade, ska det vara en högsäkerhetsplats? Jag som tidigare aktiv inom Svenska Kyrkans Unga ställer då frågan om det ska vara en förmildrande omständighet för en eventuellt framtida attentatsman att komma in på ett årsmöte och begå en massaker på dom engagerade ungdomar för att det är ett religöst och bestämmande möte som inte har säkerhetsvakter och låsta dörrar? Vakna, Lippestad!
Det krävs en ändring i systemet nu. Försvarsadvokater och åklagare måste tvingas kliva upp ur sandlådan och ta sitt jobb på allvar. Det ska inte handla om prestige. Det ska handla om att göra sitt jobb för demokratin. Jag hade velat avsluta det här med alla dom svordomar jag hållit inne med under skrivandet av det här inlägget men jag biter mig i läppen och suckar.
Avslutar med lite progg på ämnet.... -> lyssna och njut!
Historien om dom båda smålänningarna
En dag så började tidningarna skriva om att Jukan, som hade det bra ställt själv, hade lurat till sig pengar från staten. Det var pengar som skulle gå till dom som hade det svårt, som Jukan pratat så mycket om. Visserligen visste ingen om Jukan hade lurat till sig dom med flit eller om han bara hade gjort fel, men det spelade ingen roll. Det var nämligen som så på den här tiden att tidningar och tv hade rätt att döma människor utan domstol och demokratiska vägar. Det var ganska smidigt, för annars fick man vänta flera veckor och kanske till och med månader på att domstolen skulle fastställa vad som egentligen var mest troligt hade hänt. Dessutom så fick man ha en advokat, en sån där som försvarar en och hjälper en, i en domstol och i tidningarna fick man klara sig själv så det blir mycket lättare att fälla en människa på det sättet.
Jukan fick problem med jobbet. Många människor slutade tro på honom för att han helt utan samvete och moral lurat till sig massa pengar bara för nöjets skull. Hans kompisar tyckte att han var en elak person så dom sprang till tidningarna och sa att han inte borde få prata för folk längre, för han var inte pålitlig.
Men det fanns fler smålänningar som gjorde dumma saker. Kingvar Amprad var direktör på en stor möbelfabrik och gjorde massa hyllor som såldes över hela världen. Kingvar tjänade mycket pengar, så mycket pengar att han kunde ge bort lite till nazisterna. Nazisterna tyckte om att prata för folk, precis som Jukan, fast dom pratade om helt andra saker. Nazisterna ville att man skulle dela in folk i rätt och fel och smart och dum och trodde att om man kommer från något annat ställe så är man inte bra nog för att vara en del av oss. Tack vare att Kingvar gav pengar och samlade in pengar från sina kompisar så kunde fortsätta prata om sina saker, ända tills det blev fult och fel att prata om sånt. Då ville inte Kingvar ge dom pengar längre.
Dessutom ville Kingvar ha mer pengar än han hade och det fick han! Istället för att köpa skruvarna till sina bokhyllor i Sverige kunde han köpa dom i Tyskland. I Tyskland satt det jättemånga männiksor i fängelse för att dom tyckte fel saker och för att dom skulle ha något att göra så fick dom göra skruvar och beslag åt Kingvar som han kunde köpa billigt. Fast sen visade det sig att det inte var okej att göra så av jättemånga olika anledningar, bland annat så visade det sig att dom som satt i fängelset inte skulle ha suttit i fängelset för dom tyckte inte fel, så då fick inte Kingvar köpa sakerna därifrån längre. Istället så hittade han ett ställe som hette Asien och där behövde inte dom som arbetade ha pengar till mat och hyra och godis och bil som i Sverige, för dom hade ändå inte så många såna saker alls, så då kostade det inte så mycket att göra Kingvars hyllor där! Då kunde Kingvar sälja sina hyllor till samma pris och ändå tjäna mer pengar! Va smart han var!
Dessutom kom Kingvar över massa billigt trä till sina hyllor från ett ställe som hette regnskogen. Fast man fick inte köpa deras träd så snart fick han köpa lite billigare trä från andra ställen istället....
Men ändå fick inte Kingvar så mycket pengar, för staten ville ha pengar av honom, för att hjälpa människor som hade svårt, ni vet. Så då flyttade Kingvar till ett billigare ställe där det inte kostade så mycket att bo, och då kunde han ändå åka hem till Småland och nyttja sjukvården och annat som staten betalade åt honom. Va smart han va!
Fast, alla tyckte inte om att Kingvar gjorde såhär. Det var flera som tyckte att hans fabriker kunde vara kvar i Småland så att det funnits fler jobb där. Och att han skulle ha betalat pengar till staten och gjort rätt för sig som andra människor, så då skrev tidningarna det - att han hade gjort fel. Men OJ va fel dom hade! Kingvar och hans företag kunde ju inte alls göra fel för dom hade ju berättat för världen att Sverige fanns!
Så egentligen fanns det två smålänningar som hade gjort dumma saker. Den ena hade sagt att man ska vara snäll mot andra och sen hade tidningar och tv sagt att han var en sniken smålänning och tyckte inte folket om honom längre. Den andra hade varit en sniken smålänning och så hade tidningarna sagt att han gjort bra saker också och då tyckte inte folk att det var så farligt längre.
Som tur var så slutar sagan lyckligt. Kingvar har alla sina pengar kvar och han och alla hans barn och barnbarn kan leva på räntor och barnarbete som är sånt som ger mat på bordet, och bokstavligt talat en guldkant på tillvaron, och är fortfarande hyllad som hjälte för att ha berättat om Sverige för världen och Jukan får varje dag höra att han är en ond människa som lurar folk på pengar, som tidnignarna sagt.
Snipp, snapp slut,
så var demokratin slut.
Tempo
Bråttom, skynda!
Livets puls är högre här nere
och vi måste följa den!
Vi är inga vanliga turister
- vi är människor som lever där vi är
med dom vi träffar
Släpp taget, spring!
Gäspar smittar värre än höstförkylningar,
du får inte gäspa!
Dansa galet om det känns bra
- annars tar vi en öl
och pratar med folk vi träffar på
Svettas, skrik!
Ingen klagar över din svidande odör,
Ingen kommer märka!
Här delar alla samma problem
- man luktar gympahall
och österländsk raggardusch
Bohm, dec 2009
Jag älskar när du sover
Här kommer en väldigt vacker och personlig novell. Skrevs för ungefär ett år sedan och har legat i gömmorna sedan dess. Tyck gärna om den, i dubbel bemärkelse :)
Jag vill inte störa dig ifall du sover så jag andas så försiktigt jag kan. Ljudet på TV:n stängde jag av för länge sedan och bildens ljus kastar färgflammor över ditt ansikte. Är rädd att det ska väcka dig men når inte kontrollen där jag sitter. Du sitter, nästan ligger, med din rygg mot min mage så jag kan inte sträcka mig mot den heller. Jag hoppas att det inte stör dig där du är i ditt djup.
En ström av lycka glider genom min kropp och det känns som att hjärtat ökar i takt. Hoppas att det inte stör dig. Dom säger ju att barn och djurungar sover lugnt till sin mammas lugna hjärtslag och jag hoppas att du ska kunna sova lugnt till mina hjärtslag. även fast jag inte är din mamma eller du något barn. Jag blir varm och ler lite lätt när jag tänker på att du skulle vara lika trygg hos mig som ett barn hos sin mor. Är du det? Känner du dig trygg här?
Om du sover, jag vill inte störa dig och fråga så jag vet inte om du gör det men om, så undrar jag var du är. Är du mitt i den där tunga, fria vilan efter allt du gjort idag? Är du mitt i en dröm om jordgubbar eller drömmer du om någon du älskar? Drömmer du om mig? Eller ligger du här och bara blundar? Hursom så ser jag ett litet leende hos dig. I alla fall så tror jag mig göra det. Jag tycker nog att du ser lite lycklig ut? Eller trygg? Jag hoppas på trygg. Vill vara din trygga famn. Jag hindrar mig själv från att väcka dig för att fråga om jordgubbarna smakar bra.
En kort filmsekvens for genom mitt huvud där du skrattar åt att jag sitter såhär och tänker som jag gör. Du gör mig inte löjlig, du tycker inte att jag är dum. Det är det där skrattet när dina hela du säger att du tycker om mig. Du vet säkert inte om det själv, men dina ögon börjar lysa och hela din kropp dansar utan ett steg. Den där korta filmsekvensen går i slowmotion och är över på en sekund men den värmer länge.
Ökar mitt hjärta takten? Försöker andas djupa andetag för att lugna hjärtat så gott jag kan men samtidigt vill jag inte andas för mycket, då kanske du vaknar! Jo, nu slår det fortare. Jag fick en tillfällig liten panik över att väcka dig och det där drog igång. Men det är lite jobbigt att fusk-andas såhär. Undrar hur dom där som fridyker gör? Hur kan dom bara släppa allt?
Tycker mig ana att hjärtat lugnar sig.
Nu var jag borta bara någon sekund i tanken men jag är tillbaka.
Dina ögonlock rör sig lite, det rycker lite. Tror inte att du drömmer om jordgubbar längre. Men du är helt avslappnad i kroppen så jag tror inte att du drömmer om något otäckt heller. Tycker fortfarande att jag kan se ett litet leende precis i yttersta mikrometrarna av dina mungipor, men det är ju lite svårt att avgöra som sagt, jag sitter trots allt och tittar ner på dig lite snett ovanifrån.
Du kanske tycker det är hemskt och bara blundar för att slippa vara med mig? Du kanske flyr, är det vad du gör? Gillade du inte min parfym? Du kanske vill spy? Jag visste att jag tog för mycket men jag var osäker, brukar inte använda parfym så ofta.
Nej, du är väl kvar? Du vill väl vara hos mig? Vill nästan hålla om dig ännu hårdare än vad jag redan gör men då kanske du vaknar och undrar vad jag gör.
Varför tog jag på parfym? Jag vill ju att du ska tycka om mig naturell och inte med något skal från taxfreen på en Ålandsfärja. Tröjan är ny, känner faktiskt själv hur den luktar lite nytt. Den kanske tar bort lite av parfymen? Eller så luktar jag svett? Nej, jag känner inget. Fast man kan ju bli immun mot sin egen svettlukt, det tror jag att jag har läst. Eller så har jag bara förstått det när det finns dom som inte själva märker att dom luktar tre dagar gammal fisk.
Oj, nu tänkte jag röra mig. Får åter igen kanske-väcker-jag-dig-panik, hjärtat ökar lite, jag försöker andas lugnare men är återigen i problemet att inte kunna andas djupt nog för att andas lugnt och ordentligt. Hur gör dykarna?!
Tittar upp i taket en stund. Älskar jag dig? Är det därför du gör mig såhär snurrig och glad och lycklig? Nej, snurrig blir jag inte, inte så mycket. Det säger jag nog mest för att det är ett ord jag ofta använder när jag inte vet exakt vad jag vill eller känner. Nu vet jag väl egentligen vad jag känner. Egentligen känns det dumt att fundera mer på det. Jag vet att jag älskar dig. Du vet också att jag älskar dig. Men älskar jag dig verkligen på det sättet? Borde jag säga det till dig eller har jag gjort det, indirekt, tydligt nog? Jag tror att jag kanske har gjort det men du har inte svarat på det så jag är lite rädd att du tycker att du varit, indirekt, tydlig nog tillbaka. Men varför skulle du ligga här i så fall? Älskar du mig bara som vän då kanske och trivs med att vara här? Trivs du hos mig? Känner du dig trygg?
Där uppe i taket går en liten spricka, den är en decimeter lång ungefär, lite snirklig men ungefär. Kom precis på att jag suttit och gjort den större under tiden jag tänkt. Inte på riktigt men jag har liksom “fotoshopat” den i huvudet om du förstår vad jag menar. Brukar du göra så ibland? Det kanske är så jag gör med dina mungipor för att dom ska le. Du kanske är jättesur?
Tittar igen.
Nej, du är glad. Eller? Jo, nu får du fan vara det för det här är så bra.
Jag vet inte om jag vill ha barn. Förut ville jag inte det men nu vill jag ju det sen syrran fick sin unge. Han är skön, diggar honom ordentligt. Vad ska jag göra om inte du tycker om honom? Eller han om dig? Du och jag är ett udda par, syrran och hennes kille än mer Svensson än mig och hur kommer då inte deras grabb bli? Men du, kan du inte bara tycka om honom? Jag vill verkligen att det ska funka mellan oss två. Snälla? Åh!
Du andas till lite snabbare och vrider på huvudet. Jag andas djupt, riktigt djupt ett par gånger för att se om jag får någon reaktion. Du tar ett lite stadigare tag om min hand och sen ligger du där lugn igen.
Jag håller om dig lite hårdare. Tänker att jag blir lite mer manlig då och att du kanske känner dig tryggare om jag är det, manlig alltså.
Nej, vilken man sitter och tänker såhär? Jag kanske skulle ta och kliva ut och berätta för världen hur jag tänker och känner? Jag kanske kan få fler killar att prata om hur dom känner då? Jag kanske kan bli “Han som vågade visa vad han kände” med hela svenska folket. Jag kanske kan föreläsa i att våga uttrycka sig? Jag är killen som kommer ut i svart kavaj till en arbetsplats och får frågan av en kille i trettioårsåldern om det verkligen är okej att säga ord som älska och kärlek om man är kille, om man inte måste komma med erbjudanden om otrohet och nya underkläder till tjejen på kontoret. Då ler jag åt honom, lyfter på ögonbrynen och säger “Du, jag har känt precis som du, jag var osäker. Nu vet jag att det är okej för killar att ha tankar, funderingar och känslor”. Sen lutar jag mig mot ett skrivbord som står bakom mig, drar bak kavajen lite så att jag kan få ner handen i jeansfickan och andra handen slår på en overhead med rubriken orden “jag är inte gay” och så är det en bild på en kille som håller om en tjej. Hon är lycklig tittar neråt lite oskuldsfullt och han tittar in i kameran som att han just har sagt dom där orden.
Fast varför? Herregud, nu överdriver jag så jäkla mycket. Alla killar går väl runt och känner. Enda anledningen till att jag skulle göra någon sån grej är ju för att vinna poäng hos tjejer genom att vara djup och känslig, men jag har ju dig! Eller, det vet jag ju inte om jag har men ändå. Du förstår poängen. Eller. Ja.
Åh, nu ilar det i magen! Nästan så att jag måste dra in den lite. Ångest. Har jag dig eller inte? Det känns lite desperat att väcka dig och fråga.
Jävla parfym, nästan gång köper jag någon billig aftershave och har bara på sådär lite som jag brukar. Nu är det ju kört. Kanske borde prata ut ändå. Om det nu är så att du inte gillar parfymen alltså. Och inte vill träffa mig mer därför.
Andas in, andas ut. Försöker andas jämt med dig. Du måste sova för du andas så obekymrat. Inte så konstigt att du andas obekymrat heller, du har inte en vänsterflummande feminist som ligger på din mage och sover. Menar inget illa med dig. Tycker att feministbiten bara framhäver det kvinnliga i dig, även om jag hellre använder ordet jämställd.
Jag är kär i en feminist. Trodde jag inte för några år sen. Då hade jag ju precis gjort slut med något sånt. Ja, hon var också åt det hållet men mycket mer militant om du förstår. Alltså, inte militant men du vet vad jag menar. Äh, du sover ju ändå så du kan inte svara.
Återupptar mina försök att andas med dig. Först andas jag in och ut samtidigt som du men sen vänder jag det så att du när andas ut så andas jag in. Studerar nog här uppifrån så att din mage håller en jämn linje mellan fickorna på dina jeans. Det går bra men jag tappar snart koncentrationen från det och stirrar helt ogenerat ner i din urringning. Tänk om du fick veta det, och om du faktiskt inte tycker om mig på något annat sätt än vän! Då skulle det ju se ut som att jag utnyttjar situationen!
Äh, jag har sett dom förut. Men jag får lite skuldkänslor. Fortsätter ändå titta lite.
Gäspar. Inte för att dina bröst är tråkiga men för att jag själv är ganska trött.
Känner din lugna puls dunka lätt i din ena handled som ligger mot min handrygg. Va härligt det känns.
Vrider huvudet och ser åter ditt ansikte som färgas av TV:ns lysande bildskärm. Det är just nu en stor svan, i en nattsänd repris av ett naturprogram, som lyser upp dina kinder och panna.
Du är vacker.
Försiktigt lutar jag huvudet lite framåt, försiktigt, försiktigt. Kysser ditt hår lite lätt och tänker att det är bäst att ta chansen nu. Jag vet ju inte om du älskar mig när du har vaknat och då kanske det är lite opassande att vänner kysser varandra i huvudet.
Andas in din lukt med mina näsborrar i ditt hår. Du luktar schampo eller balsam. Känner igen lukten. Trivs med den, tycker om den. Rör försiktig på tummen, som sitter på den hand du håller i, och smeker utsidan av ditt pekfinger och samtidigt lite av din tumme. Väldigt lätt och försiktigt.
Du svarar snart med en liknande rörelse och en halv minut efter så drar du in lite luft snabbt som att du vaknar. Desperationen sprider sig i min kropp när jag känner att du spänner din kropp som för att resa dig. Det vill jag ju inte! Ska jag låta dig göra det eller ska jag hålla dig kvar? Lite som för att visa att jag tycker om dig?
Du sätter dig upp och sträcker på dig. Jag sitter kvar utan att röra mig en millimeter, jag vill att du ska känna dig välkommen tillbaka och om du lutar dig mot mig igen ska du känna igen dig och bli sådär trygg igen.
Håller tillbaka en djup suck när jag ser att du reser dig upp i sängen. Men nej, det gör du faktiskt inte, du ställer dig på knä och tittar på mig och ler, kryper tillbaka, lägger dig med på mage med huvudet på övre delen av min mage och tar ett djupt andetag. Dina armar kramar om mig och jag lägger min ena hand i din nacke och mys-pillar lite.
“Du luktar gott” säger du och blundar, kliar mig lite på bröstet med dina naglar och somnar.
Sov. Jag lovar att jag inte ska störa.
Bohm, dec 2009
Tidningar utan själ och skäl
När jag säger seriösa tidningar med seriöst innehåll så syftar jag på tidningar som dels har någon slags moral och känsla i det dom levererar ut till alla tusentals och rentav miljontals som tar del av texten som levereras och dels faktiskt lägger ner tid på research istället för att ta in första bästa rubrik som lyser starkare än sanningen på löpet.
Var tar man som skrivande reporter vägen om man vill bygga och fila för att få fram ett budskap och sen också ha en plattform att leverera det på? Visst, Aftonbladet och Expressen gör ju sina scoop ibland men det känns som att det mest handlar om stora och livsviktiga nyheter kring otroheter, kändisars dödsfall och lite narkotika på stureplan. Till och med metro som är en gratistidning tryckt av reklam lyckas bättre.
Det var egentligen det lilla problemet, på så vis att det rör dom få skrivande journalister som finns i Sverige. Det stora problemet är väl ändå var vi läsare tar vägen om vi vill nås av nyheter med djup, aktualitet och grund? Det finns väl egentligen bara ett par ordentliga tidningar i Sverige men dom riktar sig inte till oss som bor i Dalarna, Örebro eller Knäckebröhult. DN och SvD har tydliga profiler som riktar sig till stockholmare.
Min dröm är tidningarnas svar på Public Service. Jag menar, SVT och SR finns ju, varför då inte dra igång ST (Sveriges Tidning)? Det statligt finansierade numret kanske skulle vara hälften så tjock men dubbelt så innehållsrik, jämfört med t.ex. Vestmanlands läns tidning (VLT) som varje dag levererar lokalskvaller och taskig layout. Självklart ska det inte bara vara statliga bidrag, precis som tv-licens så får man lägga en mindre slant för att få ta del av Public Service.
Så illa är det. Men jag är inte bitter.
Närmast trettio utan att falla över kanten vinner!
Jag håller inte med.
Jag tycker att det känns lika illa som alla hundratals av oss 80-talister som förlovade sig i 16årsåldern med någon förhoppning, mer än tro, om att allt skulle bli vackert av att fixa till allt så snabbt som möjligt.
Ibland gör det ont att se vänner, bekanta och främlingar som obekvämt och ibland osäkert klampar runt i vuxenvärlden med ett stolt leende. Lite som syrrans ettåriga grabb som ställer sig i morbrors skor och trampar runt i hallen - han tar sig framåt och är överlycklig för dom stegen. Skillnaden är att när han ska ut och gå så hämtar han sina egna skor för han vet att han dom passar och att han kan gå ordentligt i dom.
När han ska ut i världen så är morbrors skor inte roliga alls.
Grabben gör helt rätt, för visst måste man testa på vuxenvärlden. Visst kan man då och då ta en promenad i för stora skor, ibland är man till och med tvungen. Det som är illa och som jag stör mig på är att man medvetet köper för stora skor och gör allt för att alla ska se hur stora dom är utan att visa glappet i tån och skavsåren på hälen. Vill man dessutom vara en ä
Jag skulle vilja avsluta med ett klassiskt citat: "Man slutar inte leka för att man blir gammal - man blir gammal för att man slutar leka".
Tror faktiskt att jag vet att jag tror att jag har vetat något som jag tror att jag vet.
Den frågan höll en konfirmand vaken nästan en hel natt på ett läger för några år sen. Frågan är, har den någon betydelse? Säger den något? För mig säger den massor! Det finns saker som vi inte kan förstå, hur mycket vi än vill så är det kört. Vi kan sitta och fundera på meningen med livet, varför det finns ondska eller hur stort universum är men vi kommer aldrig kunna få alla svaren. Varför? För att vi inte är fullkomliga, man är väl inte mer än människa.
Nu sitter någon av mina icke troende vänner och tänker "åh, fatta bara att det är kört, gud finns inte så du kan lika gärna lägga ner snacket om det!" men då ler jag lite och tänker på naturvetenskapen i gymnasiet. Läraren förklarade Big Bang väldigt detaljerat, vilket var intressant. Men vad hände innan då? Vad kom Big Bang från? Jo, allt startade med en bakterie. Vad kom bakterien ifrån? Den har alltid funnits där. Jaha, då får vi väl köpa det.
Vänta nu? Jag känner igen det här... Just det! Häng med i den här konversationen (den har uppstått säkert 100ggr med olika människor sedan jag blev kristen för några år sedan)
Person: Tror du på Gud?
Bohm: Ja, det gör jag.
P: Så du tror att Gud har skapat jorden.
B: Ja, på något vis så tror jag det.
P: Men var kom Gud ifrån?
B: Han har alltid funnits.
P: Okej, det där är ju bara skitsnack...
Jag tror visserligen på den där bakterien, men jag tror lika mycket på Gud för det. Varför? För att jag är ju inte mer än människa. Kalla mig naiv, vek eller vad ni vill men jag tror att det hör ihop. På samma sätt tror jag att alla religioner har samma gud, att dom som tror på kärleken tror på detsamma som jag och att dom som påstår sig varaicke troende tror på något och att det hör ihop med det jag tror på.
Nu sitter det någon och nästan hoppar på stolen och säger "MEN DU SITTER JU BARA OCH HITTAR PÅ OCH ANTAR, DU HAR JU INGA BEVIS FÖR NÅGONTING!!" och då ler jag igen och säger "Tack!". Jag har inga bevis men jag vet också att det är bättre att veta att man tror än att tro att man vet. Eller har jag fel? Måste man kunna ta på något eller se något för att det ska finnas? Om vi inte plockar ut det väsentliga ur berättelser och historia, vad händer då med minna efter förintelsen? Herregud, vi är inte fullkomliga, måste allt runt omkring oss vara det då för att vi ska kunna acceptera det?
Det som gör att jag tror är inte bibelns berättelser, dom får mig att utvecka min tro. Jag tror inte heller för att någon har sagt att det är på ett visst sätt, dom människorna är som småbiblar på något vis för mig. Jag tror på Gud för att jag har haft upplevelser i form av bönsvar och tydliga pilar. Jag Gud mer än Big Bang för att tro, för mig är båda något jag tror på. Det ändå jag kan veta säkert är att jag tror och att min tro kommer att utvecklas ju mer jag läser, ju fler jag träffar och ju längre jag lever.
Gud kan göra en sten som är så stor så att inte ens han kan lyfta den, men jag har ingen aning om hur.
Får ju så mycket skit...
Likbil och kista
Vi åkte iväg till Hovdestalund (kyrkogård, krematorie och kylrum i Västerås), öppnade upp bilen, gjorde klart för att skjuta in kistan och gick i huset. Dom första vi får syn på är några kistbärare som har arbete i det större kapellet den här dagen och en av vaktmästarna på bygget. Begis känner dom sen tidigare och det blir hej, goddag och allt annat som brukar sägas på jobbet en vanlig dag. Bredvid oss står det fyra kistor och en av dom är den som vi ska hämta. Begis tar en truck och ska köra ut kistan men det blir lite för trångt för trucken så jag får idéen att hjälpa till genom att flytta en av kistorna bredvid. Till min förvåning fick jag ta i och på två sekunder så hade följande tankar gått genom mitt huvud, ungefär:
"Just ja, det ligger ju faktiskt en människa i den här. En människa kan ju väga 70-80kilo. Väger den här så mycket. Det ligger ju någon i kistan, jag just det..."
På plats i bilen så åker vi till begravningen. Just då kändes det nästan lite kostigt att vara så opåverkad av att jobba så nära döden, och att alla inne i fikarummet innan faktiskt kunde skratta och vara glada, prata om semester för två år sen ena sekunden för att i nästa prata om begravningen nästa vecka. Den tanken kom tillbaka flera gånger.
Väl framme ställer vi kistan på plats och lägger blommorna vackert tillrätta. Begis tänder sin vana trogen ett ljus i en liten mässingsängel och ställer på kistan. Allt är klart. Dom anhöriga kommer och gudstjänsten rakt igenom så kan jag inte undgå att beröras av vackra ord och minnen, tårar som rinner och leenden och klappar på kistan. Då och då kastar jag en liten kik på vaktmästaren som står längst bak hos mig och Begis. Begis kikade jag på ett par gånger också. Ingen av dom verkade riktigt fastna i stämningen och jag antog väl att dom varit med om det så många gånger förut att dom blivit lite avtrubbade eller lärt sig att ta avstånd från sina känslor i såna här stunder.
Begravningen gick bra och vi åkte tillbaka, lämnade in kistan igen på Hovdestalund och träffade på gubbarna i kistbärarlaget igen, några andra begravningsbyråer som också hade arbete där den dagen och någon för mig ny vaktmästare. Prat igen, en kaffe i fikarummet och sen tillbaka med bilen.
Nu har jag gått och tänkt lite på den där dagen. Det är nog en av dom mer annorlunda dagarna i mitt liv hittills. Jag har varit in i kylrum med konfirmander, varit på begravning privat och pratat om sånt här många gånger men aldrig gjort något såhär nära döden på något vis. Borde inte det här påverka mig ganska mycket? Borde man inte bli förstörd av att jobba med sånt här? Nej.
Som tidigare nämnt så har jag levt i tron att man måste skaffa sig en distans till sitt arbete för att klara av det. Distans är helt fel ord. Det handlar om en relation och ett förhållande. Det här är ett jobb där man måste vara nära sina och andras känslor, där finns ingen som helst distans. Det gäller att vara såpass nära sina känslor och tankar kring döden och dom avlidna så att man kan vara sig själv och själv känna att man visar respekt för situationen och dom inblandade. Hoppas att någon förstår hur jag tänker när jag säger så.
I veckan ska jag ut igen. Jag hoppas att det blir lika spännande.
Kort om dubbelmoralspolitik
Är det någon som saknar en skog så ligger den i min pappersinsamling!
Förstå sig själv
Hemma i Västerås samma kväll så lyssnade jag på en föreläsare som snackade om det här med val i livet. Vi väljer vad vi ska göra. Det är ingen nyhet, men hans livsberättelse grep mig när jag insåg att jag i princip skulle kunna göra samma sak. Killen som snackade hette Tony Berglund och har varit med om betydligt värre grejer än vad jag har varit, och vad jag tror att jag kommer vara, med om. Men som sagt, i princip. Jag tror inte att jag kommer att försöka ta livet av min mamma med en sax eller söka till främlingslegionen för att få utlopp för mina aggrissioner men jag tror att både jag och han har lätt att skaffa tunnelseendet. När det blir jobbigt så kan inte jag ta in det positiva och när jag väl gör det så bryter jag ihop och bara gråter när jag väl inser att det jag gör och den jag är faktiskt uppskattas.
Tony Berglund pratade också om hur man vänder sin egna taskiga självbild mot andra. Det man själv är osäker över vänder man mot andra och försöker göra sig starkare på så sätt. Jag mådde dåligt och över att en tjej inte tyckte om mig och valde att vända det till att hon skulle må dåligt, att hennes liv vad fel och inte mitt. Det här är inget okänt begrepp men det är första gången som jag så tydligt kunde se det hos mig själv.
Det som på något vis vad så skönt är att jag tvekade att gå till kyrkan och lyssna på Tony igår kväll. Jag orkade inte för att jag mådde så dåligt över att själv inte kunna förklara den här delen av mig själv. För mig kom det här snacket som ett klart bönesvar och nu känns allt lite lättare. Kanske bara några gram av flera kilo, men lik förbannat lättare!
Det här är inte en snyfthistoria, det är ingen frälsningshistoria eller något annat. Det är heller inte något ovanligt. Då menar jag inte händelsen i sig utan själva fenomenet att kasta dom känslor man själv inte kan kontrollera på någon annan. Nu kan jag förklara för både mig själv och andra va fan jag har sysslat med i nära ett halvår och varför allt har blivit som det har blivit. Jag gjorde valet att dra med en av dom jag älskar mest ner med mig. Nu har jag gjort ett nytt val, att göra allt jag kan för att förstå mig själv och lyssna till det jag har inom mig.
Tack Tony, din snack behövdes där och då.
Tack Linnéa, du behövdes då och du behövs nu.
Snabbt hej och hallå
Har funderat på hur jag ska klara mig utan mobilen så småning om, men jag tror inte att det kommer att bli några större problem. Det är ju egentligen bara en bekvämlighetsgrej.
Tjipp så länge!
Promenader och tankar
Augusti, sensommarsvett och tankar som inte går att organisera. Jag kände att jag behövde ut och göra något så jag tog på joggingkläderna och började knalla. Hamnade i Rocklundas motionsspår och gick halvmilen. Med promenaden till och från spåret så blev det ungefär en mil. Schysst motion.
Under halvmilen i spåret hann jag både gråta och skratta högt, knyta nävarna tills jag inte orkade längre och massera fingertopparna i brist på annat. Tankarna var ett bra bränsle, allt jag hade i mig gick bit för bit ur mig i varje steg. Var fan ska jag ta vägen med livet? Kommer jag att hitta någon som det funkar med? Gör jag något betydelsefullt? Familj? Polis, präst eller regissör? OLW eller Pringels? Allt pumpade mig framåt utan att jag tänkte det. När jag kom hem hade jag ingen aning om hur spåret hade sett ut. Jag visste inte hur lång tid det hade tagit och hade inte kommit fram till ett skit kring det jag hade tänkt på.
Mobilen hade jag lämnat hemma för att inte bli störd och inte kasta över det på någon annan när det blev för mycket. Det var grymt skönt. Jag skulle gissa på att det var kring två timmars mobilfri tid. Helt sjukt att bara vara sig själv och utan kontakt med någon en stund. Visst, jag mötte folk i spåret men tur nog ingen jag kände igen. Jag gick in i en bubbla för en stund och fick pressa ur mig negativ energi.
Det har fortsatt sen dess, under några veckor regelbundet, andra vid behov och vissa när det blivit tid över. Det är en stark känsla att elda på och göra något med kroppen och dessutom känna hur trasslet i huvudet faktiskt ger med sig lite. Vissa knutar går inte upp och det är inte så konstigt, det har gått för lång tid och jag, och kanske även andra, har varit för tjurskalliga för att det ska gå nu. Det handlar mer om att klippa bort eller ha kvar lite trassel som minne.
Andra knutar går sakta upp. Den där bollen med det som handlar om framtida jobb och utbildning har blivit så jävla tumlad senaste åren att den mest trasslar sig mer så fort man petar på den och dessutom så ploppar det fram massa småknutar som man inte vet var dom kommer ifrån.
Men det spelar ingen roll. Det reder ut sig. Det gäller bara att hitta vilja, motivation och tid till att ge sig ut i det där spåret vilket väder det än är, hur man än mår och vad man än hellre vill göra. Det där med motionen är egentligen något som kommer som en bonus, ett gymkort och lite motivation hade gett den biten lite mer effekt. Det handlar om att lära känna sig själv och hitta sin plats i skapelsen.
Oktober, höstrusk och tankar som inte går att organisera. Jag har tagit på joggingkläderna och börjat knalla. Hamnar som vanligt i Rocklundas motionsspår och går halvmilen. Med promenaden till och från spåret så blev det ungefär en mil. Schysst terapi.
