bohm

En förmiddag i förra veckan blev jag uppplockad av Begis som kom i en svart volvo med gardiner för dom långa bakrutorna. Han berättade lite om dagen och vad som skulle hända och vilka vi skulle träffa och var vi skulle ta vägen. Det var långt ifrån det enda vi pratade om, vi är ju bekanta sedan tidigare och själva grejen att sitta i en likbil kändes inte något mer annorlunda än en pickup eller liknande. Det kanske ska tilläggas att vi inte hade någon med oss i bakluckan ännu.

Vi åkte iväg till Hovdestalund (kyrkogård, krematorie och kylrum i Västerås), öppnade upp bilen, gjorde klart för att skjuta in kistan och gick i huset. Dom första vi får syn på är några kistbärare som har arbete i det större kapellet den här dagen och en av vaktmästarna på bygget. Begis känner dom sen tidigare och det blir hej, goddag och allt annat som brukar sägas på jobbet en vanlig dag. Bredvid oss står det fyra kistor och en av dom är den som vi ska hämta. Begis tar en truck och ska köra ut kistan men det blir lite för trångt för trucken så jag får idéen att hjälpa till genom att flytta en av kistorna bredvid. Till min förvåning fick jag ta i och på två sekunder så hade följande tankar gått genom mitt huvud, ungefär:
"Just ja, det ligger ju faktiskt en människa i den här. En människa kan ju väga 70-80kilo. Väger den här så mycket. Det ligger ju någon i kistan, jag just det..."

På plats i bilen så åker vi till begravningen. Just då kändes det nästan lite kostigt att vara så opåverkad av att jobba så nära döden, och att alla inne i fikarummet innan faktiskt kunde skratta och vara glada, prata om semester för två år sen ena sekunden för att i nästa prata om begravningen nästa vecka. Den tanken kom tillbaka flera gånger.

Väl framme ställer vi kistan på plats och lägger blommorna vackert tillrätta. Begis tänder sin vana trogen ett ljus i en liten mässingsängel och ställer på kistan. Allt är klart. Dom anhöriga kommer och gudstjänsten rakt igenom så kan jag inte undgå att beröras av vackra ord och minnen, tårar som rinner och leenden och klappar på kistan. Då och då kastar jag en liten kik på vaktmästaren som står längst bak hos mig och Begis. Begis kikade jag på ett par gånger också. Ingen av dom verkade riktigt fastna i stämningen och jag antog väl att dom varit med om det så många gånger förut att dom blivit lite avtrubbade eller lärt sig att ta avstånd från sina känslor i såna här stunder.

Begravningen gick bra och vi åkte tillbaka, lämnade in kistan igen på Hovdestalund och träffade på gubbarna i kistbärarlaget igen, några andra begravningsbyråer som också hade arbete där den dagen och någon för mig ny vaktmästare. Prat igen, en kaffe i fikarummet och sen tillbaka med bilen.

Nu har jag gått och tänkt lite på den där dagen. Det är nog en av dom mer annorlunda dagarna i mitt liv hittills. Jag har varit in i kylrum med konfirmander, varit på begravning privat och pratat om sånt här många gånger men aldrig gjort något såhär nära döden på något vis. Borde inte det här påverka mig ganska mycket? Borde man inte bli förstörd av att jobba med sånt här? Nej.

Som tidigare nämnt så har jag levt i tron att man måste skaffa sig en distans till sitt arbete för att klara av det. Distans är helt fel ord. Det handlar om en relation och ett förhållande. Det här är ett jobb där man måste vara nära sina och andras känslor, där finns ingen som helst distans. Det gäller att vara såpass nära sina känslor och tankar kring döden och dom avlidna så att man kan vara sig själv och själv känna att man visar respekt för situationen och dom inblandade. Hoppas att någon förstår hur jag tänker när jag säger så.

I veckan ska jag ut igen. Jag hoppas att det blir lika spännande.