bohm

Jag har senaste åren upplevt en vuxenhets. Det springs och jagas för att få poäng i att bli så gammal som möjligt utan att passera trettio. Helst ska man ha villavolvovovve, vara examinerad vid högskola och/eller universitet, vara förälder och inte passerat 25. Av någon anledning så har folk fått för sig att man då finner någon harmoni i att vara klar med livet och stilla leva harmoniskt i svensson-vardagen.
   Jag håller inte med.
   Jag tycker att det känns lika illa som alla hundratals av oss 80-talister som förlovade sig i 16årsåldern med någon förhoppning, mer än tro, om att allt skulle bli vackert av att fixa till allt så snabbt som möjligt.

Ibland gör det ont att se vänner, bekanta och främlingar som obekvämt och ibland osäkert klampar runt i vuxenvärlden med ett stolt leende. Lite som syrrans ettåriga grabb som ställer sig i morbrors skor och trampar runt i hallen - han tar sig framåt och är överlycklig för dom stegen. Skillnaden är att när han ska ut och gå så hämtar han sina egna skor för han vet att han dom passar och att han kan gå ordentligt i dom.
   När han ska ut i världen så är morbrors skor inte roliga alls. 

Grabben gör helt rätt, för visst måste man testa på vuxenvärlden. Visst kan man då och då ta en promenad i för stora skor, ibland är man till och med tvungen. Det som är illa och som jag stör mig på är att man medvetet köper för stora skor och gör allt för att alla ska se hur stora dom är utan att visa glappet i tån och skavsåren på hälen. Vill man dessutom vara en ä

Jag skulle vilja avsluta med ett klassiskt citat: "Man slutar inte leka för att man blir gammal - man blir gammal för att man slutar leka".